Denna vecka slår Defekts podcast Kastat i etern till bromsen beträffande diskussionerna runt Dills och Aves äventyr (nåja…) och viger istället stora delar av avsnittet åt dokumentären Skatopia – 88 achers of anarchy. Filmen har några år på nacken men uppenbarade sig alldeles nyligen för vår konversationsdugliga panel som genast konstaterade att detta verk inte kan lämna någon oberörd. Och så pratar vi såklart om Ed Templetons ben.

Bakom mikrofonerna denna gång hittas Martin Ottosson, John Dahlquist och Gustav Svanborg-Edén.

Har ni helt och hållet missat det faktum att Defekt bedriver podcastverksamhet i skateboardkulturens namn hittar ni tidigare avsnitt här.

31 – Hej Schweiz

Lyssnar gör ni här:
• iTunes ››
• RSS ››
• Direktlänk till Episod 31 – Hej Schweiz ››

Om och när ni ändå befinner er på iTunes, glöm inte betygsätta oss med en stjärna eller fem.

Referenser

Skatopia – 88 Acres of Anarchy på snagfilms.com ››

World’s best brunch med Ed Templeton ››

Fucking Awesome tumblr ››

Står det på internet så är det antagligen sant. Ett faktum lika pricksäkert som den moderna klassikern »internet är bara en fluga«. Och aldrig har internet aldrig haft högre sanningshalt än nu. Åtminstone inte om man frågar de som följer och engagerar sig i ärendet Jason Dill och Anthony Van Engelen.

I detta trettionde avsnitt av vår podcast Kastat i etern sitter Martin Ottosson och Gustav Svanborg-Edén vid sidolinjen och diskuterar sanningshalten i det digitala rummet. John Dahlquist befinner sig på kurort och uteblir således.

Har ni helt och hållet missat det faktum att Defekt bedriver podcastverksamhet i skateboardkulturens namn hittar ni tidigare avsnitt här.

30 – Allt som står på internet är sant

Lyssnar gör ni här:
• iTunes ››
• RSS ››
• Direktlänk till Episod 30 – Allt som står på internet är sant ››

Om och när ni ändå befinner er på iTunes, glöm inte betygsätta oss med en stjärna eller fem.

Extrainsatt nyhetsbulletin! Med anledning av Jason Dills och Anthony Van Engelens plötsliga avhopp från Alien Workshop, 1 maj 2013, kände panelen att det var dags att samla tankarna och spekulera i ärendet. Innan någon annan gör det. Dock var vi långt ifrån först men absolut inte sist på denna boll som förutspås bli något av en långkörare hos oss.

Håll ut…

Har ni helt och hållet missat det faktum att Defekt bedriver podcastverksamhet i skateboardkulturens namn hittar ni tidigare avsnitt här.

29 – Extra! Extra!

Lyssnar gör ni här:
• iTunes ››
• RSS ››
• Direktlänk till Episod 29 – Extra! Extra! ››

Om och när ni ändå befinner er på iTunes, glöm inte betygsätta oss med en stjärna eller fem.

Referenser:

Quartersnacks ››

Boil the ocean ››

Slaps messageboard spekulerar ››

För första gången i Kastat i eterns historia har vi drabbats av akut avhopp i besättning vilket lett till att skutan nödgats till styrning av enkom två personer. I detta fall var det John Dahlquist som abrupt fick lämna återbud vilket ledde till att Martin Ottosson och Gustav Svanborg-Edén nödgades bedriva bredare utlägg i ärenden så som World’s best brunch, David Gonzales, Ed Templetons ben, Deathwishvideon i allmänhet och Jim Grecos del i synnerhet samt det för evigt aktuella ärendet stil.

Har ni helt och hållet missat det faktum att Defekt bedriver podcastverksamhet i skateboardkulturens namn hittar ni tidigare avsnitt här.

28 – På tu man hand

Lyssnar gör ni här:
• iTunes ››
• RSS ››
• Direktlänk till Episod 28 – På tu man hand ››

Om och när ni ändå befinner er på iTunes, glöm inte betygsätta oss med en stjärna eller fem.

Referenser:
World’s best brunch ››

Jim Grecos del i Deathwishvideon ››

Skate Line på YouTube ››

Nate Jones del i Real Skateboards Real to reel från 2001 ››

Save Southbank ››

I tider då färdigheter som grötkokning, blöjbyten och förmiddagslurar premieras före faktiskt rapportering av samtida skateboardkultur är det skönt att åtminstone någon slags rutin existerar här på Defekt. Jag säger inte att denna rutin är av permanent karaktär men nu har vi åtminstone lyckats hålla den två helger i rad. Jag pratar självklart om vår podcast Kastat i etern och det faktum att avsnitt 27 idag ser de digitala vågornas brus.

Slå gärna dövörat till för här är det verbal oordning av prima kvalitet då Martin Ottosson, John Dahlquist och Gustav Svanborg-Edén försöker reda ut om tjänster som Hellaclips utarmar eller berikar skateboardkulturen.

Har ni helt och hållet missat det faktum att Defekt bedriver podcastverksamhet i skateboardkulturens namn hittar ni tidigare avsnitt här.

27 – Helvetesklippet

Lyssnar gör ni här:
• iTunes ››
• RSS ››
• Direktlänk till Episod 27 – Helvetesklippet ››

Om och när ni ändå befinner er på iTunes, glöm inte betygsätta oss med en stjärna eller fem.

Referenser:

• Hellaclips.com ››

• You Will Soon ››

• Blueprint Skateboards ››

Bild lånad från You Will Soon ››.

Äntligen, äntligen, äntligen! Defekts podcast är, efter ett uppehåll av betydande dignitet och karaktär, återigen på banan, redo att leverera lögner på löpande band. I detta 26:e avsnitt tar ursprungspanelen, Martin Ottosson, John Dahlquist och Gustav Svanborg-Edén, sig samman för att samlas runt diskussioner rörande vad som förväntas. Det vill säga skateboard.

I detta 26:e avsnitt diskuteras allt från könsroller och jock-mentalitet till knäskador och föräldraledighet. Med andra ord, en eklektisk ämnessoppa.

Har ni helt och hållet missat det faktum att Defekt bedriver podcastverksamhet i skateboardkulturens namn hittar ni tidigare avsnitt här.

25 – Året var 1996

Lyssnar gör ni här:
• iTunes ››
• RSS ››
• Direktlänk till Episod 26 – Hårda bud ››

Om och när ni ändå befinner er på iTunes, glöm inte betygsätta oss med en stjärna eller fem.

Referenser:

Jag har slagit rekord! Jo, det är sant. Från och med idag är jag världsmästare i att sitta och trycka på material som aldrig får se dagens ljus. Det har gjorts förr, men med största sannolikhet inte i denna utsträckning. I detta fall handlar det om en resa som genomfördes i maj månad, 2011. Det vill säga för nästan två år sedan.

Resan tog mig och Danijel Stankovic till de fina fasadernas smältdegel Los Angeles där syftet var att deltaga i och bevaka lanseringen av Eric Kostons första signaturmodell på Nike. Det var inte första gången jag deltog i ett evenemang arrangerat av den Portlandbaserade skofabrikören och med bagaget fyllt av tidigare erfarenheter anade jag vad som kunde förväntas. Dock var det första gången jag blivit bjuden till andra sidan Atlanten (och med tanke på hur lång tid det tagit att få ut materialet kan det kanske mycket väl vara den sista).

Vi var långt ifrån de enda långväga resenärerna på plats. Från näst intill hela planeten hade man flugit in folk som skulle slussas runt i dagarna tre. Det var föreläsningar från Nikerepresentanter, personliga pressmöten med Koston själv, museumbesök, sessions, en tur till The Berrics och, självklart, fest med valfritt intag av rusdryck. Just det sistnämnda var en spännande upplevelse då det närmast kan beskrivas som en kväll på Odeon under Münsters glansdagar på 90-talet. Välkända nunor angrep från både vänster och höger flank och det enda som egentligen saknades var en brölig Dave Duncan med en flaska Absint i beredskap.

Eftersom man inte kan åka runt halva jordklotet och sedan tillbaka redan efter tre dagar bestämde vi oss för att utöka vistelsen till en vecka. Ett klokt beslut som vi inte var ensamma om och tillsammans med en handfull holländare och en italienare gjorde vi skateturistens snitslade bana där vi bland annat togs väl om hand Chris Pastras som både tog oss till välkända och mindre exponerade spots. I min bok var höjdpunkter många, men allra störst smällde nog kvällen då vi fick skjuts hem av Eric Dressen som gav oss en guidad tur genom downtowns skateboardhistoria. Legender så många och så målande att internet inte räcker till för återberättelse.

Jaha. Så varför har det tagit sån tid för dessa bilderna att nå er? Jag har dessvärre inget rakt svar och faktorerna är många. Dels fick jag kort efter att vi kom hem reda på att jag skulle bli pappa, vilket vänder ut och in på hjärnan. Sen skulle skon i fråga testas och dokumenteras. Sen åkte jag till Kina. Sen blev jag pappa. Sen tog all tid slut. Ungefär så.

Varför bilderna dyker upp idag? Tja, Eric Kostons andra signaturmodell dök ju upp häromveckan så jag tyckte helt enkelt att det var dags att ta sig i kragen.

Hell Clothing kom till 1991 då jag, Tomas Olsson och Torbjörn Englund fick för oss att vi skulle starta ett klädmärke. En screenram och lite färg köptes in, vi tryckte några skjortor och sedan hände det inget mer med det. Vintern 1995-1996 började jag och Tomas att snacka om att liva upp märket och under ett par veckor filmade vi några trick och slängde ihop en promovideo. Tora var inte längre med men med oss på tåget hade vi nu istället Jimmy Jansson (som sedan återupplivade märket 2006-2007). Vi fick som sagt ihop en promovideo som visades för de närmast sörjande, men några fler kläder gjorde vi inte.

Videon är filmad mitt i vintern och den utomhusåkning som finns med är filmad i ett iskallt grådaskigt Stockholm vilket bidrar till filmens lite speciella stämning. Introt med mycket Super-8 gör också sitt. Det är hårt och rufft, precis som jag personligen minns den tiden. Det var en hel del dekadens mixat med skateboardåkningen. Min egna del präglas av en shove-it-psykos, Tomas drar på som vanligt och Jimmys intro filmat med Super-8 som övergår i en slamfest utan dess like är kanske det bästa jag någonsin filmat och klippt. Soundtracket domineras av Glenn Danzigs vackra stämma, Tomas besöker Palmes grav och Jimmy jammar med Millencolin. Lägg till en vänsektion med åkare som Andreas Engelkes, Martin Karlsson, Ricky Sandström och Jacob Lund och slutprodukten är essensen av 90-talet komprimerat till c:a 11 minuter.

Det kalla, ruffa 90-talet det vill säga. Glamouren hittar ni någon annanstans…

Därför tar jag detta tillfälle att propagera för en rulle som är värd betydligt längre tid i rampljuset: Vores KBH.

För den som inte känner till Vores KBH så tål det att nämnas att det är en film sprungen ur danska skatebutiken Streetmachine. Vintern som gick stod som premiär och för några veckor sedan dök den upp alldeles kostnadsfritt på det allsmäktig internet.

Med delar från tunga namn som Hjalte Halberg, Anton Juul, Nis Anderson, Emil Hvilsom, Laurent Gehin med flera levererar danskarna rå skateboardåkning på gator och torg, främst i Köpenhamn med omnejd. Filmen ögnar ni här ovan, alternativt via följande länk: vimeopro.com.

Danskarna skriver själva följande rader om filmen:

Vores KBH (Our Copenhagen)
Copenhagen has established itself on the international skateboard map over the last few years for many reasons. The CPH PRO contest, hailed as one of the world’s best contests, progressive architecture designed to engage skaters and not least, the incredible new outdoor park which opened in 2012.
The has evolved a lot over the last 10 years with more and more skaters moving to the capital to strengthen the growing local vibe.

Get into it!

Sedvanligt är rapporteringen i detta utrymme av betydligt frekventare karaktär. Dock inte denna gång. Därför hänvisas ni till skatemalmo.se som berättar om både schemat, bekräftade åkare och efterfesten.

skatemalmo.se ››

I sviterna av min pågående föräldraledighet har jag bland annat drabbats av känslan att jag hamnar hopplöst efter vad gäller min konsumtion av skateboardmedia. Det är helt enkelt svårt att hinna med att titta på femtioelva k-grinds om dagen samtidigt som man ska ta sig an dagens ansamlade uppgifter. Trots vetskapen om mitt tillkortakommande i ärendet kände jag mig ändå lite dum att jag missat årets hittills roligaste händelse på internet: Filmen Dog.

Kortfattat beskrivet är Dog den bortglömda Girl- och Chocolatefilmen.

Långfattat beskrivet har Girl Skateboards inte något som helst med filmen att göra. Istället har någon vänlig själ som på Vimeo kallar sig för The Tennyson Corporation klippt och stuvat om sidoprojekt från Crailtapfamiljen och stöpt om detta till en fullängdsrulle med parts från nästan alla som åker eller har åkt för Girl eller Chocolate sedan Yeah Right såg dagens ljus. Filmerna man plockat material från är Lakai Throwaway, Fourstar Superchampion Funzone, Superchampion Funzone Extras, Especial b-sides, Se Habla Canuck och Badass meets dumbass. Upphovsmannen själv skriver följande på Slaps forum om projektet.

”glad other people enjoyed that. at first i was just going to make a rick howard part and a mike carroll part, then i figured why not this guy, and this guy, then i just decided to make a fake girl video. gerwer’s nose-who is that then? jj? i really didn’t know about the kickflip i put in johnston’s part. i still don’t know if that’s him. i wanted to make a video to watch along with fully flared not instead of it (that’s the best way i can think to say it) so i tried not to use anything in fully flared.

https://vimeo.com/60352647”

Rulla bandet!

För lite drygt en månad sedan ägde 2013 års upplaga av Svenska Skateboardgalan rum i den kungliga huvudstaden. I myllret av allehanda nomineringar och priser blev undertecknad tilldelad den aktningsvärda utmärkelsen årets hederspris, eller Johan Florell-priset som det numera kallas, till minne av just Johan som lämnades oss allt för hastigt för snart fyra år sedan.

Att ta emot den här typen av utmärkelse är en omvälvande upplevelse och något jag inte riktigt var beredd på. Madeleine Uggla hade tillsammans med förra årets vinnare, Nicke Svensson, beslutat att sikta in sig på undertecknad och Madde själv höll ett mycket fint tal om mig och mina bedrifter innan det var dags att ropa upp mig på scen.

Lyssnar ni på Defekts podcast är ni vana att höra mig gagga på och under vanliga omständigheter är jag en jävla pratkvarn. Uppe på scen, mottagandes den här typen av överraskning, var femman dock av helt annan karaktär. I grund och botten kan det beskrivas med två ord.

Tunghäfta.

Svammel.

Jag vill minnas att jag mumlade något om hur glad jag var över det hela, att jag pratade om Defekt och att skapa sig egna möjligheter vad gäller att ha skateboard på sin arbetsagenda men sen blev det blankt. Så här ska jag försöka reda ut ett och annat beträffande mina känslor inför utmärkelsen.

Förutom att först och främst vara skateboardåkare, alltså en person som åker skateboard, är jag ju någon typ av diversearbetare inom skateboardvärlden där jag gjort allt från att driva en nättidning som Defekt till att frilansa i andra kanaler, både digitala såväl som tryckta, drivit skateboardföretag, hjälpt flertalet företag, föreningar och publikationer med grafiskt material och hemsidor, fotograferat och gjort skateboardfilm. Jag kan helt enkelt inte låta bli att lirka in mina fingrar i så många projekt som möjligt. Helst på en och samma gång.

Det är möjligt att det är en stor portion egoism som driver mig. Jag vill finnas där och jag mår bra av att hjälpa till. Samtidigt kan detta agerande lika väl vara mitt sätt att klamra mig fast vid något som jag kanske skulle lämnat därhän när Funsport Skateboard lades ner 1999. Men… Jag. Kan. Helt. Enkelt. Inte. Sluta.

Olika episoder i livet, exempelvis halvviktiga incidenter som att bli förälder, kan möjligen få mig att stundvis trappa ned på mitt driv, men jag räknar kallt med att så snart rutinerna sitter där är jag tillbaka på hästryggen. Redo att fylla på informationskvoten med ytterligare spaltmeter skateboardnonsens. Om inte via Defekt så säkerligen via någon annan befintlig kanal.

Eller hittar jag kanske på något nytt. Igen.

Inget, och jag vill understryka vikten av ordet ”inget” i detta fall, hade dock varit möjligt om det inte hade varit för att det finns en ansenlig mängd kreativa, duktiga och driftiga människor i min omedelbara såväl som perifiera omgivning. Var skulle jag annars fått inspirationen ifrån? Eller idéerna. Eller distributionskanalerna?

Att ge sig på att författa en tacklista över de individer jag lärt känna genom åren och som format mig till den människa jag är idag är däremot en uppgift jag inte vågar ta mig an. Hur ska jag kunna nämna alla och påvisa hur tacksam jag är utan att glömma någon? Nej, istället riktar jag ett kollektivt tack till alla jag någonsin stött på under mina år som skateboardåkare. Vännerna, kollegorna, inspiratörerna, ja till och med antagonisterna.

Men vänta, den kollektiva elogen är inte slut där. Självklart hade allt det jag nämner ovan varit fullkomligt meningslöst om det inte fanns personer som konsumerat det jag producerat, oavsett om det rör sig om det skrivna ordet, den stillastående eller rörliga bilden eller den fysiska produkten som man antingen kan sätta på sig eller placera under fötterna. Utan de som stått ut med och orkat lägga tid på mina alster hade resan blivit kort.

Om jag får lov, och det får jag för det är jag som författar denna text, att sticka in ett individuellt riktat tack så går detta till min hustru. Vi träffades samma år som jag drog igång Defekt och med tanke på hur mycket tid jag lagt på detta väsen är det ett under att vi än idag är tillsammans. Och är gifta. Och har barn.

Tack Anna!