Den som besökt Defekt de senaste veckorna har med stor sannolikhet noterat att uppdateringarna lyst med sin frånvaro. Till detta har vi en enkel förklaring: Vi har vistats på främmande mark i Kinaland. För att vara mer precis så åkte jag den 17 oktober till Shanghai för att dokumentera den danska divisionen av Nike SB, bestående av Anton Juul, Hjalte Halberg, Morten Bech och Nis Andersen, under en tio dagar lång vistelse. Förutom ovan nämnda rippers bestod ressällskapet även av Danijel Stankovic och Nils Svensson.

I väntan på att dokumentationen från vår vistelse ska leta sig ut i världen bjuder vi på en kavalkad av bilder från Iphoneappen Instagram. För den som följt mig under vistelsen är det inget nytt under solen men är du utan Iphone håller vi tummarna för att det hela kommer som ett brev på posten och sitter som en keps.

Tack till Henrik Svan, Charles Lanceplaine (upphovsmannen bakom dokumentären Shanghai 5), Luypa Sin och Johnny Tang som guidade oss runt staden. I dagsläget är intrycken för många och för utspridda för att kunna sammanfattas i denna text. Det enda jag kan säga, eller rekommendera, är att ni bokar om den där vinterresan till Barcelona och istället letar er österut.

Våren 2004 åkte jag och min fru till Kinas huvudstad Peking, eller Beijing om ni hellre vill, för att hälsa på en vän som flyttat dit i arbetsärende. Efter att ha fått en och en annan historia om landets förträfflighet berättad för mig var förväntningarna uppskruvade till max.

Detta brukar vanligtvis inte vara av positiv karaktär då ens förutfattade mening många gånger inte lever upp till verkligheten. I detta fall var det dock helt tvärtom. Peking som stad var så mycket mer än vad jag någonsin hade kunnat drömma om och mer därtill. Varmt, trevligt, gott, roligt, billigt, spännande, intressant, uppseendeväckande och välkomnande. Att det dessutom kryllade av skatespots gjorde saken än mer intressant och mina ben pirrade nästan konstant av skatelusta. Dessvärre blev mina timmar på brädan begränsade, dels för att det fanns så mycket att se och göra och dels för att jag fick skata ensam. Jag hatar att skata ensam.

Det var JÄTTEVARMT på kinesiska muren, trots baggy byxor.

Vrid fram klockan cirka sex år och vi befinner oss i 2011. Kina har nu stått värd för en sommarolympiad, nått en befolkningsmängd på drygt 1,3 miljarder och fått en blomstrande skateboardscen. Just den sistnämnda är den vi ska prata om här.

Det är knappast en hemlighet att många, om inte rent av majoriteten av alla, skateboardföretag har någon form av tillverkningsverksamhet i Kina idag. Allt från skateboards till hårdvara, kläder och skor tillverkas i Östasiens största land. Dessa företags faktiska närvaro i landet har jag däremot ingen kvalificerad tes runt, men jag spelar en tipsrad på att den är i stort sett obefintlig. Jag kan ha fel, det har jag ofta, men jag kan inte dra mig till minnes att man ser några av de större aktörerna stoltsera med sina kinabaserade laguppställningar i någon högre utsträckning. Om detta är på grund av den rådande situationen med piratkopior och fabriksöverskott, språkliga barriärer eller brist på köpkraft låter jag vara osagt, men med en befolkningsmängd på över miljarden kommer man med största sannolikhet leverera en hel armé talangfulla skateboardåkare framöver.

Ett av de första företagen att ta fasta på den stundande explosionen är Converse som tagit klivet ut från sina fabriker för att förse en grupp skateboardåkare med en skobaserad identitet. Gruppen är fyra till antalet och tillsammans med reklambyråkedjan Wieden+Kennedy och deras Shanghaikontor (något otippat, ja) har man tagit fram en dryga halvtimmen lång dokumentär/tourfilm. Filmen har fått titeln ”Ni” (你) som enligt Google Translate kort och gott betyder ”Du”.

Genom fem städer får vi följa de fyra skateboardåkarnas resa, med allt vad det innebär. Naturligtvis blir det en hel del skateboardåkning men även stora delar intervjuer och annat kringmaterial. Nu må jag vara dåligt bevandrad i Kinas geografi men av de städer man tar sig genom har jag tidigare enbart hört talas om Shenzhen. Att de fyra övriga metropolerna i sig ser ut att vara i storleksordningen Malmö gånger 20 gör dessutom att tron om min världskännedom får sig ytterligare en törn. Jag tröstar mig med att låtsas att ingen annan hört talas om Wuhan, Xining, Dali eller Kuming heller. Hur fallet än är så anar jag att det inte är sista gången vi ser dessa platser i en skateboardfilm och förutspår om inte en explosion så i alla fall en ökad exponering i internationell skateboardmedia.

Själva skateboardåkningen lämnar en del att önska men detta till trots kan åtminstone inte jag låta bli att förundras och roas över mycket i filmen. Allt från alla de fantastiska spotsen till städernas magnitud till hur huvudpersonerna strålar av aningar och förhoppningar att de befinner sig mitt i ett paradigmskifte. Jag kunde inte heller sluta småle åt och röras av situationen runt 10.00 i del två där en kille försöker övertyga sin pappa om att man visst kan leva på skateboard och om han inte försöker, hur ska han då någonsin kunna veta.

I övrigt begagnar man sig av en hel del skateboardklyschor genom filmen. Välj och vraka mellan att irritera er på eller bortse från dessa.

Nog ordat om det hela. Ta en titt nedan och om ni pratar, eller läser, mandarin kan ni även ta en studsa in på Converse Skateboardings kinesiska sajt. Sen kan ni fundera på när vi kommer att få se Converse i svenska skatebutiker.

Del 1

Del 2

Del 3

Danijel Todorovic, Koffe Hallgren, Christian Sjöberg, Björn Tjernberg, Anton Juul, Hjalte Hallberg och Nils Svensson, alla deltagare i resan till Kaliforniens fjärde största stad, finns nu att beskåda på internet i ren och skär videoform och eftersom materialet är publicerat på YouTube skulle du lika gärna kunna titta på det där men visst känns det lite bättre att beskåda härligheten placerat i den här sjungande kråkans eleganta ramverk.

Nu är det snart dags att plocka fram Kånkenryggan för att packa ner liggunderlaget och sovsäcken och ge sig iväg på läger, och inte vilket läger som helst. WESC arrangerar, precis som 2007 och 2006, camp i Linköping och deras betongpark. Som tidigare år handlar det om två lägerveckor men för att ytterligare bygga på grädden på moset har man även lagt in en tredje lägerperiod för alla poolslashers i Avestas nybyggda betongpark.

Första lägerveckan i Linköping drar igång 21 juli och avslutas 25 juli. Har morsan och farsan släpat med dig till Kolmården just den veckan har du chansen att hoppa på andra perioden som börjar 28 juli och avslutas 1 augusti. Varje vecka har ett maxtak på 100 personer och sista anmälningsdag är 16 juli.

Är ni mer sugna på att skata böj och slasha poolcoping kanske veckan i Avesta lockar mer. Den drar igång 9 juli och avslutas 13 juli. Här är antalet deltagare begränsat till 50 personer och sista anmälningsdag är 1 juli. Men varför vänta? Jag skickar in min blankett på stört…

Mer info om campen hittar ni på wesc.com/campwesc.

Boken går att beställa här och kostar 35€.

God Jul.

Att Nike SB just nu premiärvisar sin film Nothing but the truth världen över kan nog inte gått många förbi. I tisdags var det dags för visning i London och nyss hemkommen från evenemanget, som var så mycket mer än bara en filmpremiär, sitter jag och hämtar andan samtidigt som jag förtjusas över hur man styrt upp det hela.

Från hela Europa ramlade folk in, alla influgna av Nike och på deras bekostnad. Som om detta inte vore nog var de flesta även inackorderade på The Cumberland Hotel, mitt på Oxford Street. Jag själv åkte så klart med sveriges utgåva av Nikerepresentanter, Danijel Todorovic, Christian Sjöberg, Koffe Hallgren, Björn Tjernberg och Emre Yercok ackompanjerade av Anders Neuman och Fredrik Benhög Nilsson.

I samband med filmen lanserade Nike även en sko som fått namnet What the Dunk. Skon är en kombination av 31 tidigare dunks där man plockat en detalj från varje sko och byggt ett lapptäcke av färger och former som resulterat i den nya modellen. Endast producerad i 900 exemplar (om jag inte har helt fel för mig) gör skon till ett riktigt samlarobjekt för sneakerfreaks och utanför den provisoriska Slam City-butiken i Niketown på Oxford Circus hade folk köat i fyra dagar (och nätter) för att få lägga vantarna på ett exemplar av skon. Jag gjorde en liten snabb koll på eBay och såg att skon redan ligger ute för försäljning för smått bisarra 455 735 1325 dollar.

Filmen, som visades på The Royal Festival Hall vid Southbank, lockade en salong fylld till brädden och med hypen som byggts upp runt filmen var förväntningarna höga. Efter ett kortare intro och en aning om hur filmen var uppbyggd dök första åkaren upp med orden ”Jag heter Lewis Marnell och jag kommer från Melbourne, Australien slash Stockholm, Sverige”. Okej, Lewis yttrade inte orden på svenska men bara det faktum att det faktiskt var han som fick öppna filmen gjorde att åtminstone vår rad i salongen ökade markant i decibelstyrka.

Efter Lewis del började små skits dyka upp mellan de olika delarna, alla av varierande kvalitet. Jag tänker inte gå in på några detaljer utan istället summera det hela med att säga att det var en bra skateboardfilm, fylld med stora namn som alla drog ner enorma applåder och brölande. Störst ovationer fick förmodligen Gino Ianucci ta emot som i slutet av Brian Andersons del dök upp med några trick. Paul Rodriguez avslutade inte helt oväntat filmen men dessvärre lyckades jag inte se hans ender-ender eftersom Neuman fyllt min blåsa med eldvatten vilket resulterade i ett akut besök på herrarnas.

Efter filmen bussades hela salongen (japp, heeela salongen) till den officiella efterfesten där ingen behövde tulla en krona på besparingarna då både mat och dryck stod på Nikes nota.

Som sagt, jag är fortfarande mållös. Mer material från de gångna dagarna dyker så småningom upp inom kort på er favoritsajt, defekt.se. Tills dess får ni roas av några bilder.

What the dunk. Ja, högerskon ser inte likadan ut som vänsterskon.

Thugs i skateparken.

Lobbyn på The Cumberland Hotel.

Den temporära kopian av Slam City Skates som byggts upp inne på Niketown. En timme efter man öppnat upp dörrarna för lanseringen av What the dunk gick en vattenledning sönder och fyllde butiken med något som såg ut som ett riktigt genuint hällregn.

Folk köar för att få köpa ett exemplar av skon.

Anders Neuman ser till att betongpelaren inte välter.

Lewis Marnell på premiären.

I vanlig ordning har iallafall Cliché-grabbarna satt ihop en trevlig och underhållande film med teamet bestående av Lucas Puig, JJ Rousseau (lämnat cliché sedan dess), Javier Mendizabal, Vincent Bressol, Andrew Brophy, Jeremy Daclin, Thibaud Fradin, Ricardo Fonseca, Charles Collet, Joey Brezinski samt den specialinbjudna gästen Fred Gall.

I filmen får vi lära oss hur man tvättar sig, hur man utför morgontoalett samt hur man åker skateboard. När man tittat klart kan man dessutom rösta på sin favorit, alltså den man tycker att bäst har klarat av överlevnadsutmaningen.

Varsågoda och klicka er vidare till filmen här.

Det är inte bara Martin, Tobias och Marcus som är ute och reser. Nej, nej.

Martin Nilsson aka Kingen har flytt Malmö söderut till Paris där han smakar vin och njuter av croissanter. Danijel Todorovic har precis avslutat en tour med the Harmony och befinner sig just nu i Barcelona med Nike SB grabbarna. Läs mer om äventyren här. Pontus Alv befinner sig i Portugal tillsammans med kamraterna i Emerica teamet. Om du undrar hur Portugal är som skateresmål så kan du kika lite här. Najs.

Bellows boysen är också på resandes fot och på väg ner mot Malmö för slalom och umgänge. Just du har chans att träffa grabbarna på lördag på Stapelbäddsparken. Mer info här. Jaja, loose some, win some som de brukar säga.

Kingen i boxxen, ©Nils Svensson

Se upp för kaninerna….

Berätta lite om dig själv. Namn, ålder, hur länge du skatat, var du kommer ifrån och allt sånt.

Jag heter Nick Smith och jag började skata på en lastpall med kundvagnshjul 1975. Fem år senare, 1980, slutade jag tyvärr skata och tog upp det på nytt först 2003. Min hemmabas är i Bristol, Storbritannien men jag reser väldigt mycket.

Du är engelsman, så, hur hamnade du i Indien?

Jag gillar värmen och människorna, åtminstone de flesta, i Indien. Jag har rest fram och tillbaka från England de senaste tio åren eftersom jag inte står ut med de europeiska vintrarna. I ärlighetens namn, vem gör det? Antagligen har de flesta inte insett att de har en valmöjlighet.

Hur gick det när parken byggdes och hur var det att arbeta med lokala byggarbetare? Jag kan tänka mig att ingen av dem någonsin sett en betingtransition tidigare. Vem gjorde designen och vad inspirerade dig?

När jag började skata på nytt åkte jag hit över vintern med en helt ny bräda jag fått från Simon Levine på Pig City. Tyvärr fanns det inte någonstans att skata så jag cruisade mest omkring i huset och kollade på Dogtowndokumentären en gång i veckan, hela vintern. I samma veva upptäckte jag sajten Middle age shred med fullt av tokiga 30- och 40-åringar som visade sig vara väldigt trevliga och uppmuntrande.

Hur som helst, jag åkte hem till England när sommaren kom och insåg jag att det inte var lika lätt att ta sig tid att skata som det var när man var ung. Därför kastade jag mig själv in i det här projektet.

Jag tog kontakt med ett gäng rampbyggare och frågade om de var intresserade av att involvera sig i att bygga något i Indien och ett tu tre var vi på väg till Indien för att bygga parken.

Problem1:
Det lokala rökat, billig sprit, solnedgångar på stranden och väldigt sena nätter innebar att mina importerade experter blev mindre proffsiga i sitt sätt att bygga parken.

Problem 2:
Byggarna vill bygga något utmanande. Dom började bygget och lämnade mig och ett gäng förvirrade indier att att avsluta det. Så dom designade den bumerangformade rampen, men deras tid tog slut innan den ens var i närheten av färdig. Under den här tiden vaknade jag klockan sju på morgonen eftersom 30 arbetare stod klara då för att jämna och shapa parken. Och detta efter att ha väckts av parkdesignersen vid två, tre på morgonen då de kom hem efter att ha festat hela natten. Det krävdes faktiskt ytterligare 12 arbetare för att få den klar. En del stannade i en dag, andra i en vecka. Till slut fick jag själv göra jobbet klart med en kompis. Ingen av oss hade någon erfarenhet av snickeri, speciellt inte att bygga ramper. Bara bestämd vilja och passion!

Poolen var min egen idé och design och jag är nöjd över den och den håller fortfarande i bra skick. Influenserna för den kom så klart från gamla 70-tals tidningar med reportage från Californien med poolskatare i.

När jag var där fick jag ett varmt välkomnande av ett par Tibetanska flyktingar och den bästa servicen jag någonsin fått på ett skatespot. Vilka var de och hur hamnade de hemma hos dig?

Ja, tibetanerna är bäst, de kom till mig genom rekommendationer från en tibetansk munk som lär ut meditation och reiki i närheten av parken. De är fantastiska killar och en håller faktiskt på att bli rätt bra på att skata med.

Hur är det att skata i Indien och Goa? Finns det några locals? Vad tycker lokalbefolkningen om vuxna män på brädor med hjul?

Ortsbefolkningen är lugna med allt som har med sport att göra eftersom de haft flera decenniers erfarenhet av stenade européer i Goa så de välkomnar oss. Till och med streetskating är välkommet och trafiken stannar och folk hejar på varje gång vi skatar ett spot.

Om några svenskar har vägarana förbi, är det möjligt att stanna till hos dig för ett några carves och en potatis och broccoligryta?

Självklart. Säg till din kompis Pontus att komma hit så kan vi snacka om att bygga ut.

Berätta någon galen skaterelaterad historia om Indien! Jag vet att du måste ha gott om dom.

Det roligaste jag kan komma på handlar om en gång när vi skulle bomba en backe in till den närmsta byn. Vi hade besök av en local från Washington Street (San Diego´s motsvarighet till Burnside) som heter Zarosh. Han och Matty ville bomba en backe och klockan var två på morgonen. Vi tog våra cyklar, packade kamera etcetera till backen. Det var otroligt när de två flög utför backen, speciellt med tanke på att halvvägs nedför backen var det en skarp kurva. Nu är det så att i Indien får rengöringsverket hjälp av indierna själva som slänger sina sopor i stora containrar och en sådan stod just i kurvan på den här backen. Kor rör sig fritt i Indien och står ofta vid dem och äter på kvällarna när det är lugnt och tyst. Så helt plötslig kommer två skatare nedför backen och för ett jävla oväsen och nu bestod sessionen av två cyklister, två skatare och 50 kossor som sprang skräckslagna nedför backen mot stan. Det hela slutade okej men det var en av de roligaste sakerna jag någonsin sett.

Några avlutande ord?

Jag skulle vilja tillägga att det är min vision att skapa ett skatespot i en underbar miljö. Jag förstår inte varför skatespots alltid ska vara undangömda i pisstinkande farliga hålor, och jag är trött på att vänta på att kommunen ska göra något åt situationen. Vi får ta saken i egna händer istället. Stor respekt till alla som gör sina egna skateprojekt som i Pontus film (Strongest of the Stange reds. anm.).

Jag tvivlar på att någon i England någonsin kommer att se det här men jag vill ändå skicka en ”shout out” till Nick Zorlac på Death Skateboards, Zac på Crossfire, Percy på Document och till Austin för all hjälp och uppmuntran i byggandet av det här stället.
Kolla in oss på www.sk8goa.com

Peace!

(Defekt ursäktar bildkvaliten utan någon större förklaring)

/John Dahlquist