I den nordskånska metropolen Helsingborg, i folkmun Sundets Pärla, kommer man under maj veva igång ett månadslångt projekt man valt kalla Flip HBG. I korta ordalag viger man en månad att företeelsen skateboard och kulturen som omger denna (läs: oss). Höjdpunkten på denna månad går av stapeln redan i inledningsfasen då man på Helsingborgs Stadsteater sätter upp föreställningen The Art of Nothing, en teateruppsättning med skateboard som huvudtema, av, med och för skateboardåkare.

Defekt tog sig en pratstund med upphovsmannen och medproducenten till föreställningen, Axel Swanstein, för att reda ut begreppen.

- Hej Axel, kan du kort, eller utläggande, berätta om uppsättningen The Art of Nothing?
- Det hela började som en rolig idé. Jag arbetar på Stadsteatern i Helsingborg sedan ett par år tillbaka och hörde av mig till VD:n för att fråga om jag kunde nyttja stora scenen under sommaren då det var en lucka i programmet. Tanken var att jag skulle spela in lite videomaterial till en kommande film.

- Det gick ett tag utan att han hörde av sig och jag tänkte att det nog var kört. Men så haffade han mig i korridoren en dag och sa ”Detta är ju en superintressant idé, men kan vi inte bjuda in ett 30-tal personer som kan komma och titta när ni skatar på scenen?”. Jag tyckte att det kunde bli en kul grej så jag sa att självklart kunde vi göra så.

- Han vill dock att jag skulle skriva ihop någon typ av koncept, i och med att det skulle ske på Stadsteatern. Jag har aldrig skrivit ett teaterkoncept tidigare, men skrev på så gott det gick och lämnade in. En vecka senare kom han tillbaka, helt lyrisk, och sa att det jag gjort var skitbra, drog paralleller till uppsättningen Starlight Express och bad mig tänka vidare.

- En dag blev jag inbjuden till ett möte av chefen och när jag kom in till detta satt Robert Lillhonga och Claudine Ulrich där. Robert har tidigare bland annat gjort Hata Göteborg och Claudine satte upp skateboardperformancen Boarderline på Stapelbäddsparken i Malmö. Tillsammans diskuterade vi mitt lilla koncept och hur man skulle ta det vidare.

- Sedan dess har det rullat på. Från att ha varit en liten happening för 30 personer till att vi nu mer eller mindre ska sätta upp en av de första teaterföreställningarna med 100 procent fokus på skateboard på stora scen här i Helsingborg.

- Man kan väl säga att det inte är någon klassisk teaterpjäs i och med att det är mest fokus på skateboard. Scenografin vi bygger upp kommer att bestå av ramper i hela scenrummet och en nästan 14 meter lång rollin över publiken. Föreställningen är baserad på berättelser från lokala skatare, vilka vi bearbetat och skrivit om till manus. Det kommer bli en bra bland blandning av dramaturgi, koreografi och scenografi.

- Från det jag sett och hört har jag förstått att ni arbetat hårt med detta.
- Ja, det har blivit 16 timmar om dagen i några månader nu. Vanligtvis tar det ett och ett halvt år att göra en teaterföreställning men vi har haft tre månader på oss.

- Hur länge kommer ni uppsättningen pågå?
- Premiären äger rum 16 maj, 19.00. Efter det kör vi den 17:e och 18:e samt två dagsföreställningar 21:a och 22:a maj.

- Sedan kommer allt att rivas?
- Från början var tanken att vi skulle plocka ner det och skänka prylarna till Helsingborgs stad, eller Fritidsförvaltningen, så att de kan bygga upp lite nya roliga saker runt om i stan, men vi har redan börjat få förfrågningar från andra teatrar, både i Sverige och utomlands, som är intresserad av uppsättningen. Vi får se lite vad som händer. Än så länge är det ganska öppet.

- Vad kan man förvänta sig skateboardåkningsmässigt av föreställningen? Det blir ju en ganska hög bailrisk om man ska blanda in trick.
- Precis, många har frågat det. Till att börja med har många undrat över rollinen över publiken. Ramlar du där så landar du precis där publiken sitter.

- Vår regissör och koreograf, som inte själva skatar, var jätteoroliga för att någon skulle ramla, främst för att man skulle förstöra flowet i föreställningen. Men om vi ska göra en föreställning om skatare, med skatare, för skatare, så måste vi förstå att ramla och försöka om och om igen är lite av halva grejen med skate. I vissa delar av föreställningen gör det inte så mycket om någon skulle missa då dessa fokuserar på lite mer fritt åkande.

- Jag såg bilderna fråm Helsingborgs Dagblad. Det verkar vara ganska välfyllt med obstacles på scen.
- Jo. Längst bak i scenrummet har vi en fyra, eller fyra och en halv meter hög quarterpipe och på sidorna finns det två quarterpipes. I vissa scener väljer vi att inte enbart fokusera på transitions, utan även hur man skatar till exempel curb. Då kommer vi hissa ner manualpads, flatrails och andra objekt från taket. Scenrummet kommer att förändras under föreställningens gång.

- Hur många skatare ingår i uppsättningen?
- Det kommer vara drygt 15 skatare. Vissa kommer ha väldigt påtagliga roller medan andra kommer ha mer statistliknande roller och enbart vara med i några enstaka scener. Alla är från Helsingborgsområdet.

- Har någon av dessa skådespelarerfarenhet sedan tidigare?
- Just av skatarna är det inte något mer än några amatörmässiga grejer men vi har faktiskt även en professionell skådis med oss, Lars Wiik, som är en del av ensemblen här på teatern sedan 1992. Man kan dock nämna att vi kapat ner mycket på repliker och låter istället åkandet och personerna tala för sig.

- Hur gör ni med musik? Kommer det vara inspirerat från klassiska skatefilmer eller är det egenkomponerat?
- Vi har tagit lite av varje. Vi har ett litet ljudteam med folk här från stan som tillsammans med Sebastian Wijk och Max Dupont skrivit ett mer eller mindre en timme långt stycke. Där blandas klassisk skatemusik och teatermusik. Hälften av det kommer spelas live och hälften är förinspelat.

- Vilken typ av besökare förväntar du dig? Den klassiska teaterbesökaren eller hoppas du på att locka folk som aldrig satt sin fot på en teater tidigare?
- Lite av tanken med hela projektet är att främst ungdomar och folk som vanligtvis inte är på en teater ska komma hit. Vi hoppas på att kunna nå ut till teaterovana och att de ska vilja komma tillbaka. Vi har haft lite försök där vi köpt in uppsättningar för ungdomar från Riksteatern, men då är det nästan ingen som kommer.

- Jag kan tänka mig att många, mig själv inkluderat, undrar vad det kostar att gå på teater idag. Är det jämförbart med ett biobesök?
- Vanligtvis är teater dyrare än bio. Då ligger det på runt 200 kr för en biljett. Vi har kommit fram till att det är lite högt och för The Art of Nothing har vi sänkt priserna till 80 kr för ungdom och 100 kr om man betalar fullpris. Är man studerande kostar det 60 kr. Ganska jämförbart med bio.

- Jag har också hört att man i samband med uppsättning kommer arrangera någon typ av skateboardvecka i Helsingborg.
- Vi tänkte att när vi ändå håller på med detta och människor håller på att få upp ögonen för det vi gör så kontaktade vi biografen Röda Kvarn. Här kommer man under en månads period köra skatefilmer. Vem som helst kan höra av sig till mig med förslag på filmer man vill se och så hoppas jag att vi kan visa alla de filmer vi får in.

- Blir det rena skatefilmer eller kan vi förvänta oss att se dokumentärer som Dogtown & Z-Boys?
- Det blir lite allt möjligt faktiskt. Många har nämnt Dogtownfilmen som förslag men vi kommer köra en blandning av spelfilmer, dokumentärfilmer och vanliga, klassiska skatefilmer. Under den här skatemånaden, eller Flip HBG som vi kallar det, kommer vi även att arrangera en tävling samt köra en skateutställning, antingen på Dunkers Kulturhus eller Röda Kvarn.

- Är det något mer man behöver veta som ovan teaterbesökare? Får man ha med sig popcorn?
- Vi har en liten bar och restaurang, så det finns saker att köpa, oavsett om man vill ha läsk, godis eller alkohol. Egentligen är det som en vanlig bioföreställning. Man kommer hit en timme eller fem minuter i förväg och sen är det bara att sjunka ner i fåtöljerna och njuta av något helt annorlunda som man aldrig varit med om tidigare.

——————————–

The Art of Nothing premiärvisas på Helsingborgs Stadsteater onsdag 16 maj, 19.00 samt samma tid de påföljande datumen 17 och 18 maj. Dagsföreställningar kommer att äga rum måndag 21 maj samt tisdag 22 maj. Mer information om föreställningen och skateboardmånaden Flip HBG hittas på theartofnothing.se.

När jag gick sista året på gymnasiet närde jag en dröm om att ta mitt pick och pack och styra kosan västerut i allmänhet och till San Francisco i synnerhet. Staden hade under några år varit i skateboardhändelsernas epicentrum och månad efter månad matades jag via Thrasher, Transworld, Slap och övrig skateboardmedia med bilder och historier från Embarcadero, Black Rock, Brown Marble, Wallenberg och alla andra legendariska skatespots som erbjöds.

Vid det här laget hade jag förstått att San Francisco hade en skatescen som inte var helt lätt att bli en del av men genom att lusläsa ovan nämnda tidningar anade jag att det inte var en omöjlighet. Långt ifrån alla skateboardåkare som avbildades på stadens gator var födda och uppvuxna där.

En av dessa individer var Greg Hunt. Med uppbackning från ett av den tidens coolaste företag, Stereo Skateboards, förkroppsligade han min dröm. Han var från Michigan (kanske inte Sölvesborg i Blekinge men ändå) och sysslade med samma saker som jag var intresserad av vid sidan om skateboardåkandet. Någonstans hade jag fått för mig att hans officiella anledning att flytta till San Francisco varit att studera konst eller fotografi och att bidrag för dessa studier var vad som försörjde honom innan han eleverades till professionell skateboardåkare.

Jag är den första att erkänna att min nittonåriga motsvarighet inte hade huvudet helt på skaft. Till att börja med gick Greg inte alls på någon konstskola. Han tog en kurs i fotografi, men det var det hela. Vidare så var min ekonomiska plan inte på något sätt genomtänkt. I min spargris räknade jag till 7000 kronor. En biljett till San Francisco, förvisso med hemresa inkluderad, kostade runt 6000 kronor. Min plan var dock att med CSN:s hjälp finansiera både uppehälle och studier på någon av stadens skolor under ett halvårs tid och efter detta se vad som skulle hända. Lagom långsiktigt för en kille som ännu inte fyllt 20.

Men ganska snart inföll sommaren och med denna alla de frestelser man som nyutexaminerad och fri individ står inför. Ganska snart var pengarna slut och drömmen om SF lades på is. Istället tog jag beslutet att göra Malmö till min nya hemvist och så har det förblivit i snart 17 år. Det roliga, alternativt tragiska, i kråksången är att jag trots ett par rygglagda vistelser i USA fortfarande inte satt min fot i staden jag en gång ville göra till mitt andra hem.

För att återgå till Greg Hunt så kvarstod dock intresset för hans inspirerande skateboardåkning och hans kreativa syn på vardagen när han inte stod på brädan. De få videoparts han producerade under sin relativt korta karriär håller fortfarande måttet trots avsaknad av både kickflip backlips nedför tjugo steg eller megaramper. Stil mjuk och len som en sommarbris och ett trickval som står ut i mängden. Ovan ser ni hans segment från Stereos »Tincan Folklore« från 1996, vilket också blev hans för mig veterligen sista fullängdsdel och företagets sista film innan man drog ur den första proppen.

Idag sysslar Greg, märkligt nog, med samma sak som jag gör, nämligen film. Våra karriärer inom segmentet skateboardfilm är dock långt ifrån jämlika och på Gregs resumé hittar vi bland annat titlar som The DC Video, en handfull filmer för Transworld, Alien Workshops Mind Field, Gravis Dylan och den kommande filmen från Vans.

Genom åren har jag sprungit på Greg vid ett par tillfällen men jag vill inte påstå att jag på något sätt känner honom. Senast var i Los Angeles förra året, varpå lite emails fram och tillbaka följde. Inledningsvis skulle vår dialog mynna ut i en artikel om hans svenska rötter men någonstans bytte vi fokus och istället bjöd han på fem klipp som inspirerat honom, hans skateboardåkning och förmodligen en handfull av hans val i livet som vi känner det.

1. Sick Boys intro

This segment was so influential to me in so many ways. The skateboarding, music, and aesthetic were unlike anything else at the time. To this day it’s a feeling I aspire to capture in everything I edit.

2. Natas Kaupas, Streets On Fire

This is the origin of the modern street part I think. Natas pushed the limits of not only street skating but also what someone can create on camera. The Firehose song capped it all off.

3. Jason Lee, Video Days

Before this was released I don’t think anyone had seen someone skate with so much style and finesse on the streets. It was mesmerizing to watch.

4. Jovante Turner, Now N’ Later

What can I say? Jovante was simply the best. I found out later he filmed this part in 2 days.

5. Andrew Reynolds, Stay Gold

(Det ni ser ovan är Reynolds B-sidor från samma film. Vill ni se parten Greg nämner rekommenderas en sökning på exempelvis Youtube.)
I was at the premiere for this and was so incredibly inspired. Andrew completely outdid himself and rose above everybody’s expectations. And in putting together a part he knows exactly what he’s doing- the music, build of the edit, and overall feel is incredible. At this point in his career Andrew is still pushing the limits. He’s an inspiration to everyone.

Sverigepremiären för Slam City Skates‘ jubiléumsfilm ‘City of Rats’ går av stapeln på Lördag på Fabriken i Malmö. Mannen bakom redigeringsbordet är Henry Edwards-Wood.

Smeknamnet ‘Hold-Tight-Henry’ förtjänade han genom sina välproducerade avsnitt av Hold tight London, där han gav den senaste generationen av Londonskatare en plattform utanför företagens medieproduktioner.

Sedan dess har Henry  knappast dragit i bromsen utan snarare byggt sig ett stabilt rykte som en av Eurpas mest drivna och högproducerande skatevideografer. Efter några år som anställd filmare för Kingpin Magazine har Henry etablerat en karriär som frilansare och en snabb flukt på Hold Tight Films ger tydligt bevis på att Henry inte gärna lägger latsidan till.

Tidigt 2011 intervjuade Defekt Henry och hörde med honom om hur han tar sig an skatefilmning, hur han ser på skateboardåkning i London och  sitt arbete inför Slams video. Defekt presenterar: Henry Edwards-Wood.

Hur tacklar du rollen som filmare?

Jag gör allt jag kan för att se till att jag är tillgänglig för att filma med grabbarna så ofta som möjligt. Skatare är oftast inte igång förrän efter 11, så jag går vanligtvis upp vid 7 eller 8 för att jobba undan redigeringsarbete, epost och business bullshit. När det sen är dags att dra ut och telefonen ringer så har jag inga problem med att säga ‘Visst. Jag drar nu.’

Där har vi redan i princip halva jobbet; att vara ute och tillgänglig att dokumentera det som hander. Den andra halvan av jobbet är att ta skataren till en plats där de kan göra någonting. Jag letar spots i timmar, både fysiskt och på google street-view, så att jag hela tiden har nya spots att ta folk till. Resten löser sig självt. Just nu är jag såpass lyckligt lottad att jag har möjlighet att filma i London vid någon tidpunkt i princip varje dag eller natt. Jag försöker utnyttja det så gott jag kan.

Hur ser resten av 2011 ut för dig?

Haha! Jag har en massa planer för 2011! I år kommer jag verkligen ge det. Jag kommer jobba häcken av mig och filma så mycket som möjligt och få ut så mycket bra skatande som jag kan rikta linsen mot. Jag kommer jobba med ett projekt för Cons UK och ett Thunder-klipp med Nick Jensen, så det blir nog en hel del visuell stimuli.

Det andra stora projektet som jag är riktigt peppad på i år är att jag skall producera Slam City Skates’ fullängdsvideo. Det är deras 25-års jubiléum så vi satsar på att få den färdig till jul [deadlines och skatefilmer har en speciell relation red. anm.] Jag sitter på helt otroligt mycket London-klipp just nu! Det skall dock bli skönt när den blir klar för det kommer bli heavy hitting!

Hur skulle du beskriva ditt approach till att filma skate?

Med den typen av klipp jag producerar är detta mitt förhållningssätt:

Riktig skateboardåkning, på gatorna med riktiga streetskatare, välfilmat, välklippt och korrekt färgkorrigerat. I princip är det vad jag försöker göra med alla projekt jag tar mig an.

Hur skulle du beskriva din relation till London och skatelivet där?

Jag skulle  kunna snacka I timmar om vad som peppar mig med skateboardåkning i London. För mig är det the place to be, through thick and thin, sommar eller vinter. Jag gillar att det finns så många olika scener från olika delar av London som alla går in i varandra och att man aldrig skatar med samma folk hela tiden. Jag älskar byggnadernas estetik, de kaotiska, blåsiga gatorna, hemliga gränder man hittar och det faktum att de grova ytorna och att spotsen är svårskatade genererar härdade och djuptänkande skatare. Allt handlar om att försöka göra någonting på ett spot som är så uselt att det knappt är värt det om det inte bara vore för det faktum att du kunde grinda det, olla det eller lägga upp på något vis. That’s the London Shit!

Jag älskar alla i stan; människorna jag filmar med, människorna jag skatar med, alla på Southbank och alla på Slam. Grey Magazine hypar scenen vilket är grymt för mig personligen eftersom det är en tidning fylld med mina vänner och ofta med trick jag filmat. Ah – och givetvis för att London har South Bank, men ni behöver inte höra ännu en kärleksförklaring om det! Jag älskar London överlag, helt enkelt. Det är så kosmopolitiskt och etniskt varierat i jämförelse med andra delar av England och Europa. Jag känner mig lyckligt lottad att ha blivit uppfostrad på en så dynamisk plats.

Vad vet du om sveriges skatescen?

Jag är stokad på svensk skateboardåkning! Jag kan relatera till hur spotsen ser ut, hur folk närmar sig sitt skatande. Det verkar som de har koll på industrisidan också. Väldigt effektivt och produktivt. Jag kommer ihåg när ‘Neighbours’ kom ut ochatt jag var sååååå stokad på Mika Edins och Love Enroths delar. Jag var dessutom imponerad av hur välproducerad videon var. Ni svenska skatare därute – jag backar era grejer och hur ni annalkar er skateboardåkning. Det verkar mer progressivt än i Storbrittannien, så hatten av till er!

Sedan intervjun gjordes med Henry har vi haft nöjet att ha honom på besök i egenskap av att filma Pontus Alv’s avskedsklipp till Emerica och fyllt på hans bägare av sverigeerfarenheter. Vi ser fram emot att träffa Henry snart igen och att skåda vad City of Rats har att erbjuda.

Matt Pailes är, förutom en skateboardåkare som i mina ögon står för rakt-på-sak-street-skating, också ett tidsdokument. Under en period lyckades han tajma allt som var coolt. Inpackat i hans uppenbarelse fanns det som så många försökte härma, nämligen: San Fransiscos gator, backside lipslides mitt på kanter, armébrallor, såna där mössor som det ofta stod Indy eller Spitfire på och rullandes gatorna fram på en bred Thinkbräda. Think var, innan de totalt tappade fattningen, ett grymt företag som stod för en riktigt rå approach till skateboarding. Även om inte Pailes har en del i den är det värt att kolla in hela filmen Dedication med Tim McKinney, Dan Drehobl, Wade Speyer och den tidlöse rippern som desvärre gått ur tiden, Phil Shao. Titeln talar sitt tydliga språk.

En sak som tilltalar mig med Matt Pailes är att han inte verkade göra skillnad på skate och skate. Det är något väldigt befriande i att han dyker upp mitt i sin part iförd hjälm och skatar lite park mitt i all smarrig streetcruising. Inte så bajsnödigt och fritt från alla pekpinnar som ibland sabbar känslan i videos. Matt Pailes kanske aldrig riktigt haft tricken men det finns något hos honom som ändå inspirerar. Kanske är det just det att hans skating känns så mänsklig och därför lätt att relatera till. Genom att kolla hans part ett par gånger, klä ut sig i samma utstyrsel och fantisera bort mycket av sprickorna i marken vet jag att många med mig gått in i sköna Matt Pailes-psykoser och rullat gatan fram i villfarelsen att vi befann oss på Market street i SF med bara en lite bit kvar till de svarta marmorblocken. Konstruktiv verklighetsflykt. Ett par dreads på det så hade man varit ända hemma.

San Fransisco hade, som bekant, då det begav sig ett namnkunnigt gäng som hängde i vita t-shirts och ljusa nytvättade jeans längs piren. Matt Pailes gäng blev för många ett komplement till det. Hur mycket vi än önskade vara en del av Henry Sanchez och Marcus McBrides gäng kändes det liksom lättare att relatera till Pailes och de som höll hus på de lite ruffare ställena. Mer svenskt på något sätt. Psykosen kunde liksom bara täcka så många lögner och dessutom såg ser det ju så vansinnigt coolt ut.

En sak med Matt Pailes som på något sätt är hans signum och en tidsmarkör är hur han svänger in i tricken. Eftersom gränsen för att bli pretantiös är överträdd för ett par veckor sedan låter jag mig själv dyka ner på marken och lägga mig bredvid hans lösa Ventures och bara förundras över hur bra det ser ut mellan sista pushen och sekunden då tailen slår i marken. Han låter truckarna jobba och liksom känner sig fram till tricket genom ett par svängar innan han når kanten. Och om du har skejtat sedan Matt Pailes var proffs för Think och inte härmat hans cruise är du en ljugskalle.

Här kommer de parts som Matt Pailes själv låter gå varma i videospelaren innan han rullar nedför California street:

In all these video parts these guys are skating from the heart, killing it and having fun. Remember! That´s what it´s all about.

Mark Gonzales, Blind, Video Days

Matt Hensely, H-street, Hocus Pocus (I brist på ett klipp med bara Hensleys part får vi ta hjälp av Josh Kalis som även han vill orda lite om dess storhet.)

Mike Daher, Sterero, A Visual Sound

Sean Sheffey, Plan B, the Questionable Video

Ambitionen till den här serien var att ha varannan svensk och varannan utländsk (läs: amerikansk) inspiratör. Det är av förklarliga skäl lättare att hitta idoler i USA. Främst beror det säkert på att USA har ett avstånd som gör att avgudandet förenklas. Men det har funnits en handfull skejtare som verkligen har stått ut ur mängden i Sverige. Först och kanske störst är Andreas Engelkes.

Jag är något för ung för att ha förstått 60-talisternas vurm för folk som Tony Magnusson, Per Welinder och några av de andra som skapade sig en karriär i skateboarding under 80-talet. De var liksom inte min generation. Andreas Engelkes däremot gjorde precis det som alla vi andra önskade att vi kunde. Det var inte bara det att han klarade av att göra det heller. Han gjorde det riktigt jävla bra. Sedan finns det något kring Andreas hela uppenbarelse som nästan kan beskrivas som magiskt. Kanske skulle man kunna kalla det för star quality. Jag har funderat mycket på vad det där är och i Andreas fall tror jag det betyder två saker: Dels så har ingen någonsin lyckats fånga Andreas på film och foto så mycket som resten av världen hade önskat. Utbudet har liksom aldrig mött efterfrågan. Det andra är att Andreas alltid varit mycket bättre i verkligheten än på film. Och det gott folk är få förunnat. Lägg till det förmågan att glänsa till och ta upp ett oväntade triumfkort ur Droors longsleeven i de mest oväntade situationer. Andreas har alltid haft förmågan att smälla på något helt oväntat på första försöket som andra inte ens fått för sig att tänka ännu. Fisheyes, duktiga filmare och fotografer får allt som oftast saker att se bättre ut än vad de egentligen är. Andreas skating däremot är helt enkelt bäst live.

Innan klipp började duttas ut via internet var Sverigecupen den största kontaktytan för svensk skateboarding. Den stora behållningen var allt som oftast att få ta del av Andreas och några andra skejtares framsteg. På många sätt var det han som satte standarden för vad som var möjligt på en svensk skateboard. Eftersom Andreas skejtat så länge har han också gått igenom flera olika eror men varje gång klarat paradigmskiftena utan att göra bort sig. Kolla in allt vad Vimeo och Youtube har att erbjuda så ser du att allt ligger i framkant och alltid ett snäpp högre en gemene mans. Respekt.

Det är svårt att riktigt beskriva Andreas skateboarding men när han själv valde sina favoritparts ser jag att valen av parts kanske bäst beskriver honom. Stilarna i delarna är nämligen, enligt in mening, slående lika Andreas själv. Speciellt den stökige Workshopåkaren Bo Turner tycker jag reflekterar väl. Här kommer Andreas egna val:

Bo Turner, Alien Workshop, Memory Screen

Jag tycker han har en ösig stil som gör att det fläktar friskt inombords. Perfekt ollie japan över vägskylten med coolgul T-tröja står ut. Delen påminner mig också om en tid då jag skatade varje dag, jagade nya trick och allt var starkt.

Rodney Mullen, demo i en TV-show

Jag råkade se detta klipp och tyckte det var otroligt att han sätter en 35-tricks-line på en scen i en TV-show med publik. Dessutom live… Rodney är under pressure och jag kom att tänka på hur kul det är att sätta trick.

Keith Hufnagel, FTC, Penal Code 100A

Huf plöjer genom staden och gör lines som går genom flera kvarter, tycker det är otroligt i sig och att hans flatcarv efter frontside lipsliden på den höga kanten är magnifik.

Henry Sanchez, Pack of lies

Ljudet av små smattrande hjul, riviga grinds och snärtiga flippar går rakt in i hjärtat. Första kickflippen är en favorit.

Nästa vecka tar vi flyget till San Francisco och tar temperaturen på Danny Sargents videokrubba.

Med anledning av veckans avsnitt av Pärlor från förr, där vi ögnar igenom att inslag från Edge TV på temat Svea Skateboards, ringde jag upp medgrundaren till varumärket, Per Holknekt för lite frågor och svar. Intervjun blev både lång och mustig och självklart ska inte intervjuer av detta mått döljas nedanför ett gammalt dammig inslag från när farfar var ung.

Innan ni läser nedanstående konversation rekommenderar vi dock att ni först tar en titt på ovan nämnd episod. Pärlor från förr: Svea Skateboards.

- Hej Per Holknekt. Vi får en del svar i inslaget från Edge TV men vi tar det igen, lite mer ingående. Vad var grundtanken med Svea?
- Egentligen var det inte min tanke från början. Oftast är mina affärsäventyr grundade i något jag fött men det här var något som kom till hos några andra grabbar. Det var Andreas Engelkes och någon till, möjligen det var Ricky [Sandström]. Jag har lite vaga minnen då det här var min värsta tid i livet.

- De ville träffa mig och kallade mig till ett möte för att man inte var helt nöjd med sina sponsorer. Man ville ta ett eget grepp om sin verklighet och slippa ligga i någon annans händer. De frågade mig om jag kunde hjälpa dem att sjösätta ett projekt, en idé som hade fötts på Luxor hotell i Las Vegas. Mötet ägde rum på ett fik inne i Stockholm där jag sa att jag definitivt kunde hjälpa till att bygga det här. De ville döpa företaget till Luxor.

- Jag antar att du fick dom på andra tankar?
- Ja, framförallt eftersom varumärket var taget. Det finns ju en tevetillverkare som heter likadant. Jag sa, om vi ska bygga ett svenskt varumärke, ska vi inte försöka göra ett med svensk anknytning, så det är lättare att ta plats på marknaden? Det var inte alls svårt att övertala grabbarna om det här. Vi körde på det och så kastade jag ur mig Svea, vilket var en liten flirt med kvinnligheten och svenskheten och så tyckte jag det kändes lite lagom mossigt. Jag var trött på tuffa namn och coola uttryck och ville ha något som var lite smågenuint och larvigt.

- Jag hade såklart massor av kontakter genom mina leverantörer eftersom jag på den tiden jobbade som distributör i Sverige. Till exempel var jag mycket god vän med Steve Rocco och var en gång i tiden en av de som var med och finansierade uppstarten av hans bolag med ett cashlån. Jag tänkte att jag skulle använda den här möjligheten och dra nytta av produktionsanknytningen. Jag frågade Steve om han ville hjälpa till och bygga det här och han sa ”självklart, I owe you”.

- Hur reagerade övriga Stockholm på tilltaget? Blev det någon slags beef?
- Nej, jag har aldrig speciellt intresserad av att bry mig om sånt. Jag gör vad jag gör och sen snackar jag vare sig skit om andra eller bryr mig så mycket om vad de gör. Det har alltid fungerat såhär för mig: Om jag håller på och jämför mig själv med omvärlden blir jag bara otillräcklig och bitter. Jag försöker göra min egen grej bara.

- Mitt syfte var att grabbarna skulle tycka att det var kul, att de tjänade en slant på det och att de fick frihet att bestämma själva hur det skulle utvecklas. Och så blev det. Det tog bara sex månader sedan var det här, vad jag skulle gissa på, Sveriges mest sålda skateboardmärke.

- Jo, jag minns det som att det väldigt snabbt blev en hype.
- Ja. Vi byggde den på två vis. Dels genom vårt bolags renommé som leverantör där vi skötte om våra kunder så de litade på vårt omdöme. Dels kampanjade vi rätt hårt med våra hemmasnickrade annonser som var ganska prestigelösa. Jag vet inte om du minns dom.

- Absolut. Jag tycker dessutom att de estetiskt och idémässigt håller än idag.
- Jag tycker också det. Vi var ju till och med nominerade till Guldägget och satt i Globen för att kunna bli Sveriges bästa reklamkampanj i konkurrens med Ikea och Volvo. Otroligt larvigt.

- Vi visste ju inte hur man skulle göra reklam. Vi gjorde det bara, på något vis. Inte tufft. Mer mysigt. Vi hade ju inte råd att annonsera heller så jag skrev krönikor i tidningarna för att kunna finansiera det hela.

- Svea var lite av en pionjär av inhemska märken. G-Spot gjorde i och för sig brädor och likaså Prostuff med sina varumärken, men varför tror du att det var ovanligare då att starta ett skateboardmärke, jämfört med idag då vi har en uppsjö av inhemska fabrikat?
- Det som inte finns, eller rättare sagt, det som inte fanns, ser många som en omöjlighet. Varför ska jag göra något som inte finns? Personligen ser jag det som en möjlighet. Finns det inte, då är det läge att gå in.

- Jag gillar ju problem. Alkemi, att trolla fram saker som inte finns. Jag läste kemiteknisk på gymnasiet för jag ville göra guld. Det gick ju inte, så jag fick göra skateboards istället. Och på den vägen var det.

- Sen ville jag produktbredda det här. Jag hade börjat jobba mer och mer med kläder så jag tänkte att vi kunde bland annat göra lite schysta skatejeans. Via de kontakter jag hade i klädindustrin fick jag tag i en kvinna i Borås som hjälpte mig att mönstersätta, storleksgradera, hitta produktion och låga minimum och allt sånt. Hon var designchef på JC och genom hennes mans fabriker började vi sy allt. Efter det började vi leka med tanken att vi även skulle göra t-shirts till tjejer.

- Så när Svea började göra tjejkläder så var det fortfarande ditt varumärke?
- Absolut. Vi ville ha det som något slags demokratiskt fenomen. Det skulle inte bara vara en grabbgrej, utan vara till för alla. Vi gjorde som sagt lite tjej-tshirts som var rätt roliga. Bland annat någon där det stod ”Klarinett i grupp”.

- Om jag nu ska gå händelserna i förväg här nu så… Det som händer här är att jag nu hamnar i en utåt sett osynlig, men för mig ganska påtaglig personlig kris. I och med att jag går in i den här väldigt arbetsamma och tunga perioden av mitt liv lämnar jag alltmer makt till andra att styra över mitt väl och ve. När jag crashar år 2000, eller hösten 99, så faller allting ifrån mig och jag förstår att jag har förlorat allt. Det gick så otroligt fort.

- Då kände jag att jag gjort bort mig på något vis och jag valde att fly verkligheten och gömde mig någonstans i ett skogsparti. Där satt jag och begrundade, slet mitt hår i förtvivlan och gjorde en plan för att komma tillbaka till livet.

- Innebar detta att du fråntogs alla rättigheter och åtaganden i Svea?
- När allting gick på arslet så föll det bara ifrån mig. Jag kommer inte ihåg så mycket tyvärr. Mycket av det har blivit berättat för mig. Hur Svea kom till minns jag ganska väl. Var vi satt och hade vår fika och hur roligt vi hade det när vi skulle lansera och bygga de här produkterna.

- Men idag har du inget alls med Svea att göra?
- Nej, ingenting annat än att det dyker upp ett sms varje julafton från Kiki som driver det idag.

- Hinner du annars ha någon koll på skateboardkulturen idag, inhemsk såväl som utländsk?
- Inte mer än det som kommer min väg via Facebook med länkar och vad det nu kan vara. Jag har inte så mycket kontakt med den världen, både på gott och på ont. Var jag än går idag så känner jag på något vis att min själs fostran är där. Yvigheten, spretigheten och bråkigheten som jag använder i mitt affärsliv idag är sprungen ur det där. Jag har skateboardkulturen att tacka för hela mitt liv, vilket jag är väldigt glad över. Även om jag kanske inte åker skateboard idag så är min nerv tonsatt av skateboardkulturen.

- Jag ser dock fenomen idag som jag inte känner mig så behaglig med. Till exempel skateboardgymnasier, gemensamma dräkter och den otroliga vikten av sponsorer och att kommersiellisera industrin. För mig var skateboardfenomenet en frälsning från det som skateboard är idag.

- Om du skulle ge dig in i skateboardvärlden igen, på vilken nivå skulle det vara?
- Jag skulle antagligen gå tillbaks och skapa ett fenomen i skateboardindustrin som återigen var ett horn i sidan på hela samhället. Att inte stryka det medhårs utan gick ut och provocerade igen, för det finns inte mycket provokation kvar.

- Tror du att detta skulle fungera idag på samma sätt som det fungerade 89 eller 90 när Steve Rocco kom med sitt?
- Bättre nu än för fem år sedan. Nu tror jag att det måste finnas någon ilska i folk som man kan samlas runt och skapa något positivt ur. Alla kan inte gått på de här samhällerliga tricken. Vi kan inte ha gått på den här bluffen allihop. Skateboardåkare är det intelligentaste folk jag vet, har högt i tak och är frisinnade. Om jag nu skulle göra en ny sån här resa som bråkar lite grann, så skulle jag inte ha 90% marknadsandel men de 14 man skulle ta hade varit grymt starka.

- Jag tror att jag skulle kunna hoppa av min karriär i modeindustrin och komma tillbaka till skateboardindustrin. Där skulle jag på något vis, under pseudonym i så fall, kunna bygga ett fenomen som skulle ta plats. Det är jag helt säker på.

Min fascination över Karma Tsocheff tog riktig fart när jag under en period åkte på Consolidatedbrädor och kom över en video med Karma och Andy Roy. Inspirationen från den håller än idag. Det är helt tidlös skate i San Fransisco med omnejd. När jag sedan fick tag i nästkommande videon Goin´ Bananas från 1997 fick jag material som räcker för att inspirera en hel livstid. Trots att delen har rätt många år på nacken är det närmast omöjligt att säga när den är gjord bara genom att titta på tricken. Karma blandar street, park och ramp och serverar en soppa nerkokt till essensen av skateboarding. Något får mig att tänka på Krookeds videoestetik och det är ju en angenäm association. En sak som alltid har tilltalat mig är också att han har portionerat ut sitt material i smakfulla doser. Och varje gång har det varit med hög kvalité vare sig det är en bild i Thrasher eller en videodel från Consolidated. Vid närmare eftertanke så måste Karma vara en av de proffs som haft samma brädsponsor längst. Trots att han har varit med länga har han aldrig riktigt haft något lågvattenmärke. Men som sagt, kronan på verket enligt mig är alltså Goin´ Bananas. Höj volymen och klicka på fullskärm!

Kontakten med Karma till den här artikeln skedde genom hans fru Julie som engagerade sig i att få honom att svara på mina frågor. Karma själv var för upptagen med att skejta och ta hand om familjen för att ha tid att svara på mail. Det tycker jag är ett kvitto på i autenciteten i uppsåtet. Livet och skateboarding går före annat dravvel alltså. Men ett stort tack till fru Tsocheff som gjorde den här artikeln möjlig. Karma hade lite svårt att hålla sig till enskilda parts så han drog på med hela videos. Du har alltså en hel hör av 80-talssmarr framför dig. Luta dig tillbaka och njut. Sen är det bara att ge sig ut och skata ALLT.

Bones Brigade 1: This is the first skate video I saw. I watched it at a skate shop called ”Hobby Den” in Visalia, CA, 1984, there was a small loading dock behind that shop, called ”Hobby Dock” we skated for years. The skaters in this vid are the all time greats.

Psycho Skates: Vision ( Gonz footy ) I think this is the one Gonz k.flipped the ditch chanel in Texas. Gonz has always been a huge inspiration to me.

Liberty Horrors: SoCal greats. Hilarious vid. All around motivating.

Rubbish Heap: The early World stuff in this vid was new and exciting. All the street skate tricks were being done for the first time.

Tim & Henry: These guys were doing the sickest stuff – definitely one of my all time favorite videos.

Sky Pager, Underworld Element: Julien Stranger, Andy Howell, Rick Ibeseta, Nose grind pop outs, exciting subtleties.

Nästa vecka vänder vi blåslampan mot hemmaplan och kollar in vad som får Andreas Engelkes klocka att ticka.

Det är ingen nyhet att skateboardvärlden växer och att olika falanger inom ‘vår’ kultur rör sig i olika riktningar. Olika röster med delvis skilda ideologier verkar för att framhäva sina respektive visioner av skateboard och cementera deras plats i framtidens skateboardvärld.

Dessa visioner kopplas även till medierna som används för att framhäva dem. Skateboard beskrivs distinkt olika i Thrasher gentemot Transworld, på The Berrics gentemot Youwillsoon, på ESPN gentemot… nåja.  På ESPN beskrivs det ganska olikt i alla fall.

Henry Kingsford är en fotograf och skateboardåkare verkande i London. Mött av begränsade möjligheter att publicera sina bilder bestämde han att ta saken i egna händer och starta en egen tidning.

Den vision av skateboard Henry vill verka för finner vi i Grey Magazine, en gratistidning i fickformat packad med ett noggrant urval av kvalitétsbilder- och articklar som förmedlar ett ikoniskt uttryck av skateboardåkning i London.

Berättelsen om Grey är en historia som ekar inom skatevärlden. Den handlar om hur man med små medel och mycket drivkraft kan förmedla sin egen vision av skateboard och på så sätt vara med att forma framtiden.

Vad fick dig att starta Grey?

- Det finns många skateboardfotografer i Storbritannien och efter att Document [som var en av landets två största tidningar] gick i konkurs för några år sedan hade jag svårt att få bilder publicerade. Jag ville skapa en kanal för mitt arbete och ett sätt att få mina bilder sedda regelbundet.

- Grey direkt inspirerad av AnzeigeBerlin och Staple och jag känner starkt för att regionbaserade gratistidningar i småformat som våra representerar en viktig rörelse inom skateboardmedia. Det verkar dessutom som de startas upp i olika städer runtomkring; nu senast David Tura’s À Propos i Paris.

- Overheadkostnaderna är relativt låga, vilket innebär att vem som helst med motivation kan starta upp något för att representera sin scen.

Vad var de mest förvånande i processen med att få första numret tryckt? Har det blivit lättare sen dess?

- Vi hade tur nog att få med oss en bra mängd annonsörer redan från början, men den delen har blivit lättare alltefter tidningen blivit mer känd. Vi hade också en del problem med tryckningen av de första två utgåvorna, men de har vi löst nu.

- Annars var ett stort problem i början tid, eftersom jag jobbade heltid på ett kontor under första året Grey producerades. Nu har jag dock lämnat mitt jobb för att syssla med Grey och andra sidoprojekt på heltid.

Hur kom Berlinnumret till?

- Exakt var idén om att göra ett Berlinnummer kom ifrån vet jag inte, men det började med att jag slutade på mitt jobb. Jag insåg att jag kunde arbeta med Grey utomlands om jag skulle vilja det. Från början var planen att flytta till Berlin i några månader, men på grund av olika möjligheter som öppnade sig under sommaren bestämde jag mig för att två långa besök skulle räcka för att fylla ett nummer.

- Tanken var att ta med Londonskatare till Berlin för att hålla Londonnärvaron relevant, men att inkludera locals som Sylvain Tognelli som jag velat göra en intervju med ett bra tag.

- När Berlinnumret skickades till tryckning var jag faktiskt ganska besviken med det. Egentligen rörde det sig om några småsaker som kan sammanfattas med att jag är en perfektionist. Chris’ switch 5-0, vilket är numrets kanske mest häpnadsväckande trick, kunde varit bättre, men det fanns verkligen ingen annan vinkel som fungerade eftersom det var mitt på dagen och skarpt solsken.

- En annan sak jag ville ha med var en ‘Local Knowledge’ artikel med Jan Kliewer, som borde vara i vilken Berlinutgåva som helst, men tyvärr blev det aldrig av. I slutändan blev numret väl mottaget och i efterhand är det ett av mina favoritnummer, kanske efter nummer 5.

Är det svårt att få ihop tillräckligt med innehåll till varje nummer? Kan Londons skatescen generera tillräckligt med material för en regelbunden utgåva?

- Det svåraste för mig är att jag är strikt med kvalitén på innehållet i tidningen. Framför allt menar jag inte tricksvårigheten, utan fotografit och designen. Det händer ofta att jag fotograferar något som jag inte använder bara för att det inte passar Grey. Timingen kan vara perfekt och tekniskt korrekt, men om bilden inte passar den karaktäristiska utformningen så kommer jag sannolikt inte använda den. Det samma gäller inskickade bidrag.

- Jag kan förstå hur detta kan uppfattas som kontroversiellt, men det är så jag jobbar och jag tror att tidningen blir bättre på grund av det. Jag försöker inte säga att fotografit i Grey är bättre än andra tidningar, utan att jag försöker göra en tidning med ett konsekvent och distinkt uttryck.

- Scenen är definitivt kapabel att generera material nog; Grey kommer ut en gång i kvartalet trots allt. Det finns så många duktiga och kreativa skatare i London och så många nya spots som hittas hela tiden.

- Dessutom begränsar jag inte innehållet till London, vilket ju Leo Valls-intervjun i Grey nummer 4 är exempel på. Leo har egentligen ingen koppling till London, men hans sätt att närma sig skateboardåkning är precis vad jag vill främja. Berlinnumret är givetvis ett annat exempel.

Greys hemsida har blivit något av ett erkänt filter för skateboardinnehåll på nätet. Hur fungerar din urvalsproces om vad ni länkar till?

- Mycket kommer egentligen ifrån att ha jobbat på kontor i åratal och att kanske inte ha haft en jättetung arbetsbörda! Under sådana förutsättningar blir man till slut rätt bra på att traggla genom nätet efter intressanta skategrejer.

- Mina vänner och jag har också en mailgrupp med omkring femton personer där vi utbyter länkar och förolämpningar om vartannat för att muntra upp vardagstristessen. Det var på så vis jag kom i kontakt med hemsidor som konsekvent producerar bra material, som exempelvis ABD, The Chrome Ball Incident och Quartersnacks.

- Givetvis finns också de självklara sidorna som Sidewalk och SkateDaily. Dessutom skickar företag numera mycket marknadsföringsinformation till mig, vilket hjälper en att hålla sig uppdaterad.

- När det kommer till att filtrera innehåll för hemsidan så har jag en rätt stark åsikt om vad och vad jag inte tycker om. Innehållet på Greys hemsida är ämnat att komplettera tidningen, så det finns en övergripande partiskhet för streetskatning och det som Jerry Mraz nyligen beskrev som ‘thought driven skateboarding.’ Personligen är min favoritskatare Bobby Puleo om det kanske hjälper till att beskriva min smak.

- Det betyder dock inte att jag är en fullständig snobb. Jag gillar att se bra klipp från Mile End och Stockwell som alla andra och lägger gärna upp klipp därifrån på hemsidan.

Vad skulle du vilja säga till svenska läsare som funderar på att starta sin egen publikation?

- Jag skulle vilja tacka för ert intresse. Jag blir fortfarande förbluffad över att Grey tilltalar människor utanför England, men det kanske är logiskt med tanke på att London har en unik estetik och kända skatare med starka personligheter.

- Till alla som funderar på att starta sin egen tidning skulle jag säga: gör det. Det är inte alls så dyrt som man kan tro att få ihop ett första nummer även om det bara blir en utgåva så har du bidragit med något till din scen.

Vad kan vi vänta oss från Grey 2012?

- Det har snackats en hel del om ett Liverpoolnummer i samarbete med Lost Art [Mackey's skateaffär i Liverpool]. På The Big Push [Storbritanniens Kungen av Landsvägen] var jag där ett tag och fick vekligen ett gott intryck av staden och skatescenen. Lost Art har ett fantastiskt team, eftersom alla älskar Mackey, och dessutom gör han grymma T-shirts mm så det finns mycket potential.

- Ett annat projekt är att Adam Sello, jag och David Tura samarbetar med ett projekt för Carhartt, vilket kommer vara något av en eloge till våra tidningar. Det borde bli coolt och ska släppas i samband med Bright Trade Show i Januari. Annars kommer jag jobba vidare med Grey som vanligt och försöka göra dem så bra som möjligt.

Det ser vi fram emot.

Den här veckan lämnar vi ordet till det tidiga 90-talets riktigt stora. Få skejtare figurerar på så många favoritlistor som Brian Lotti. Detta trots att Lottis fönster av storhet var öppet för vädring ett väldigt kort tag. Men under den tiden, mellan sista H-streetvideon och första Plan B-rullen, var det Brian Lotti som satte agendan för hur bra streetskating kunde se ut. Han gjorde allt rätt: coola bigspins (som han för övrigt uppfann, bara en sån sak!) och smarriga curbtricks iförd Airwalk Enigmas. När Planets Earths Now´n Later kom var det just curbs som gällde. Alltså inte ledges utan vanliga hederliga trottoarkanter. När man tittar på den idag slås man av att Brian Lottis part hade stått sig väl idag om man bara höjt kanterna ett snäpp. Men då var det just trottoarer som gällde och Brian Lotti var kung.

I första ledet skateboardinovatörer kommer ofta de som klarade de nya tricken och andra ledet de som fick dem att se bra ut. I Lottis fall var det en och samma. Han var ”det nya” förpackat i en skitsnyggt paket som fick alla att vilja gå ut och bluntslida alla lastpallar som fanns att tillgå. Efter det gick ridån ner. Och vi väntade. Som vi väntade. Brian lämnade Planet Earth och landade på ett av världens coolaste team och många var vi som längtade på nästa dos streetslick. När Tim and Henry´s promofilm för Blind väl damp ner i VHS-spelaren år 1992 var det både med besvikelse och fascination man spolade fram och tillbaka de tre trick som Brian Lotti hade med. Hur fan kunde han hålla tillbaka på tricken när han kommit på ett av världens coolaste team? Men frontside bluntslide kickflip och 5-0 to switch krooks talar sitt tydliga språk. Senare blev det närmast ett marknadsföringsknep att håll igen på sitt material istället för att basunera ut varenda satt trick. Less is more, helt enkelt. Kanske världens kortaste videodel men också en av de bästa.

Med det sagt är det en sak i klippningen av Now´n Later som tilltalar mig med Lottis part nämligen att klippen är förvånandsvärt långa. Man får gott om tid att smälta varje shuv it och det är rätt skönt i dessa stressade tider av snabba trick och overload av parts. Njut av närmare sju minuter Brian Lotti.

Här kommer Brian Lottis egna val. Plus i kanten för bredden av åkning och åkare i partsen!

John Cardiel, Sight Unseen. With this video part John demonstrated that he had indeed finally become a real street skater! John is an inspiration because he really juices every trick he does… Squeezes everything out of it and keeps on trucking. He skates all terrains in this part and it is an all time classic. Who can’t get a little help with their skating every once in a while by imagining they are John Cardiel. Just to help spark an assault or really push and commit to a gnarly trick.

Marc Johnson, Yeah Right. I loved watching this part for quite a while. Just kind of fun and carefree and really, really good. Marc takes a creative approach to his skating – he thinks outside the box – but he also just looks natural on a skateboard. His Yeah Right part definitely gets me hyped to go skate.

Rick Howard, Yeah Right. Some moves can inspire a legion of other tricks because they are so incredible, and yet just make so much sense. Rick does a few moves in Yeah Right that are sheer poetry. (Tyvärr finns inte parten att tillgå med bara Howard. Njut av hela härligheten eller hoppa fram till 04:07 om du inte kan hålla dig.)

Cooper Wilt, A Time To Shine. Cooper makes a lot of sense on a skateboard. The big U slides he does on the ditch wall are so rad. I just love to watch Cooper skate. His part in this video gets me hyped to go skate and be open to new possibilities.

Danny Brady, Make Friends with the Colour Blue. Wow… Danny’s part here is simple, raw, and fresh! Some real streetskating in this part. It is definitely a good part to watch before heading out the door to skate and improvise in my own neighborhood or downtown.

Och där lämnar vi Brian Lottis inspirerade värld och blickar framåt mot nästa ripper att ta över stafettpinnen. I nästa veckas upplaga av Inspiration stämmer vi träff med Consolidateds ardennerhäst, tidlös och alltid underexponerad: Karma Tsocheff.

Drake Jones var under en kort period en starkt lysande stjärna på San Fransiscos himmel. Kanske aldrig den starkast lysande, däremot en del av en konstalation bestående av de största, främsta och stiligaste. Drake och hans vapendragare Joey Bast satte abslolut inte en ny standard. Drake såg ut som alla andra förutom det avundsvärda affrot som svajjade i takt med k-grindsen på piren. Däremot så gjorde han det alla andra andra också gjorde med största möjliga finess. Däri låg hela hans styrka. Alla hade ljusa baggy jeans, halskedja, plösiga plösar på dojjorna, collegetröjjor från Russel Athletics och vita t-shirts. Men ingen fick det att se så bra ut som Drake Jones. Tidstypiskt och väldigt uppfriskande med tanke på dagens rådande situation är blandningen av skor. På Drake Jones storhetstid var det inget konstigt att rocka Etnies ena dagen och Adidas eller Fila den nästa. Outfitens freshhet gick helt enkelt före sponsorernas önskemål.

Att han sedan var proffs för Real, ett av tidernas, åtminstone då coolaste företag gjorde att hans redan så tongivande stil för San Fransisco skejtarna på mitten av 90-talet fick ännu djupare rötter. Drake var i epicentrum för det skejtare över hela världen ville vara och även när jag ser hans del från Real – Non Fiction förundras jag över hur coolt han skejtar. Parten har åldrats med värdighet och det är inte alltför många saker från 90-talet som man kan säga det om.

Tyvärr innehåller Non Fiction delen en enda backside flip men enligt min mening har Draje Jones branschens bästa. Missförstå mig rätt när jag säger att den påminner om en backside Muska flip. Den liksom snurrar mellan benen, fast på det riktiga sättet, inte som någon illusion. Tänk att något som är så fel kan bli så rätt, bara man gör det backide.

Drake själv blandar gammalt med nytt. Även om han idag verkar jobba med golf mer än med skateboarding var han under ett tag team manager för Mystery och fick upp ögonen för en ny favorit: Lindsay Robertson som blev en ny favorit. PJ Ladd verkar också ligga högt på listan men gammal är äldst och först ut är därför favoritdelen genom tiderna: Jovantea Turner från Planet Earths film Now´n Later. Klassisk öppning. I sure am hungry! Vi lämnar över ordet och fjärrkontrollen till Drake Jones helt enkelt:

Planet Earth video Now n Later! Jovantae Turner did everything with style. He did a full on flat land line that I still to this day want to recreate to help let kids today understand that skating isn´t only about going big but having fun. The b/s late shuv-it off the smallest bump ever at EMB was too tight! I still do lateshuvits becauseof Tae and Willy Santos.

This next one is kind of new school – Pj Ladd Silence is Golden. Amazing part all together.

Video Days – Jason Lee is the reason why I do 360 flips and so on. The dude was smooth powerful and could make any trick look tight. Rudy Johnson’s part with Dinosaur Jr. if I remember right was killer…

Nästa vecka fortsätter vi med en person som varje skejtare med självaktning har på sin favoritlista. Mannen som slog igenom med en episk part och sedan hade en comeback på bara tre trick, Brian Lotti.

Inspiration (av latin inspiro, inblåsa, väcka liv i), ett stimuli som sätter igång mental verksamhet. I talspråk har ordet felaktigt kommit att betyda motivation eller kreativitet (särskilt sådan som direkt är påverkad av någonting). Historiskt har ordet används av kristna för att beskriva en ingivelse från Gud. Den traditionella uppfattningen bland kristna är till exempel att Bibeln författats genom gudomlig inspiration (given av den helige ande).

Inom fysiologin menas inspiration inandning.

Genom internet fullkomligt överöses vi med skateboarding. På Hellaclips och Youtube kan man i princip hitta vilken videodel som helst blandat med korta mobilklipp, hemma-hos-reportage och andra utsnitt ur tiden som tekniken gjort möjlig. Allt finns. På så vis har skateboarding aldrig varit så lättillgängligt som idag. Det svåra är att välja vilket man egentligen vill se. Inspiration över ett bra klipp försvinner allt som oftast i överkonsumption av skräp. För att motverka detta och i ett försök att uprätta ett filter satte jag mig för ett tag sedan med ett dokument där jag samlade mina favoritparts. Jag tänkte att det skulle kunna bli något att ta fram en regning dag för att få inspiration. Listan blev rätt lång. Vissa av personerna på listan finns i min bekantskapskrets men de allra flesta är amerikanska hjältar från det baggy nittiotalet eller ett svunnet millenieskifte men också krispiga killar i skinny pants and some vans. Poängen är att de är mina val, ingen annans.

Ur min lista föddes en idé om att ta kontakt med några av dem som inspirerat mig och se vad det i sin tur är som får, eller fick, dem att gå igång. Jag tog kompisars kompisar, internet och defektmailen till hjälp och började dra i trådarna för att nå några av tidernas mest inflytelserika skateboardåkare. Det visade sig lika lätt sagt som gjort och på bara ett par timmar hade jag fått tag i massvis av folk från min lista. Tyvärr krävs det lite mer än ett mail för att få dem att svara bara. Men det är lika spänannde varje gång det plingar till i inboxen och avsändaren är någon som James Kelch, Karma Tchocheff, Brian Lotti, Andreas Engelkes, Matt Pailes, Mika Edin, Greg Hunt, John Magnusson eller Danny Sargent. De lite äldre proffsen är ofta lätta att nå medan de lite snärtigare stjärnorna är desto svårare att nå. Så Mike Mo, om du läser det här: Holla back!

Min önskan var ganska enkel: Jag bad männen bakom några av de parts som förföljt mig längst lista tre till fem videoparts tillsammans med en kort motivering till sina val. Ibland blev svaren väldigt korta, andra gånger långa korrespondenser om skateboarding, videos och livet i stort. Förhoppningen är att du som läsare och jag som fan ska komma några av tidernas bästa inpå livet och slippa gå igenom timvis av skräp på Youtube och istället gå rätt på guldet med skateboardings murbräckor som filter. Vi låter varje gubbe introduceras med den part som varit mest tongivande för karriären.

Serien kommer att publiceras på måndagar så att du har gott om bränsle inför den kommande veckan. Med tanke på vädret som kommer inblåsandes kan all inspiration som går att uppbåda vara av värde. Förste man att få sin hjärna synad är ingen mindre än backsideflipparnas okrönte kung: Drake Jones. Men mer om honom på måndag. Välkommen till Defekts nya artikelserie: Inspiration.

Nu föll det sig som så att Pontus kammade hem samtliga kategorier han var nominerad i och världen över har det gått ett sus av beundran över bedriften. Likaså är sinnesstämning här på Defektredaktionen och vi kan inget annat än att ställas upp och applådera.

Naturligtvis tyckte jag att det skulle vara på sin plats att höra vad Pontus själva hade att säga om det hela.

Hej Pontus. Grattis till vinsterna i The International Skateboard Film Festival. Hade du kunnat föreställa dig att det skulle gå så bra?
Hejsan Martin. Välkommen hem från Kina. Helt ärligt så hade jag inte ens funderat kring det på väldigt länge. Vi har mailat lite fram och tillbaka senaste halvåret och jag skickade in några kopior för några månader sen och tänkte inte mer på det. Trodde inte ens jag skulle bli uttagen till tävligen.

Det roligaste är att dom verkligen har haft en internationell gala där alla spelar på samma villkor. Oftast brukar ju jänkare vara glada i att ha bästa utländska film osv. Dela upp världen USA och resten.

Oj. Snabba puckar. Om du inte var på plats själv, vem tog emot priserna?
Jag spelade in tre väldigt spontana tacktal i söndags och skickade över. Vår vän Phil Evans var på plats och gick upp och tog emot priserna vilket jag heller inte hade någon aning om. Jag fick ett sms mitt i natten av honom där han berättade att jag vunnit i alla tre kategorierna jag var nominerad i. Det var stort och det blev ingen mer sömn den natten.

Det kan jag förstå. Vilken grej det måste varit. Vilken kategori blev du mest förvånad eller glad över att vinna?
Best director är ju den som är finast. French Fred och Mike Manzoori var mina motståndare. Bara Europeer som var utvalda vilket kändes roligt. Jag misstänkte att Mike skulle vinna men så blev det inte. Jag har stor respekt för dom båda och det känns väldigt spännande nu, men samtidigt kommer det alltid någon slags prestationsångest med titlar. Jag tycker det är en rolig grej men jag försöker hålla mig kvar nere på en marknivå och ser mig fortfarande som en renodlad skatare som ibland tar fram en kamera vid olika tillfällen.

Dina filmer skiljer sig väldigt mycket från den genomsnittliga skatefilmen. Trodde du att detta skulle vara till din fördel eller nackdel?
Jag tänker inte i dom termerna när jag gör film. Jag komponerar en film som jag vill se och som får mig att känna saker, något som jag själv blir stokad och peppad av. Kan jag känna att det ryser i skinnet och något rör sig i hjärtat så kan förhoppningsvis andra få liknade känslor. Sen har jag kanske en egen stil som kan tyckas vara annorlunda när man jämför min film med andra och det tror jag är en fördel. Det är väl inget roligt att göra som alla andra eller vara som alla andra även fast det kanske var ens högsta önskan när man satt i sandlådan en gång i tiden.

Håller helt och hållet med. Dagens skatefilm tenderar många gånger att bli en rad kloner av varandra. Vad kan vi förvänta oss framöver från produktionsenheten Pontus Alv?
Just nu arbetar jag fulltid med Polar Skate Co och vi har en mängd grejor på g. Nu närmast kommer det en rad olika artiklar i ett antal europeiska tidningar. Vi ska förhoppningsvis få upp en hemsida inom en snar framsida. Fortsätta att skapa roliga inspirerande grejor för vår kultur på olika sätt. Nu kan vi utrycka oss på alla nivåer. Foto, film, grafiker, illustrationer osv. Vi tänker alla områden inom skateboardkulturen med Polar Skate Co. och arbetar på någon form av film. Första steget blir väl att släppa något litet på vår sida och vid ett senare tillfälle kommer en fullängdsfilm om Polar och alla våra vänner och projekt som vi är involverade i.

Vinnarna i respektive kategorier såg ut enligt följande:
Best Commercial: Torey Pudwill’s Big Bang directed by Dario Rezik
Best Skate Shop Video: TA-HA From Furnace Skate Shop directed by Don Luong
Best Short Or Web Video: Dylan by Greg Hunt
Best Documentary: In Search of the Miraculous.
Best Photography: French Fred for Javier Mendizabal Cliché Commercial
Best Editing: Phil Evans for Format Perspective.
Best Original Screenplay: Mike Manzoori for Aimless
Best Independent & Emerging: Altered Focus Burma by James Holman and Alex Pasquini.
Best Soundtrack: In Search of the Miraculous by Pontus Alv
Best Brand Movie: Stay Gold by Jon Minor
Best Director: Pontus Alv for In Search of the Miraculous

Mer om The International Skateboard Film Festival hittar ni på Facebook och på intskateboardfilmfestival.com