Matt Pailes är, förutom en skateboardåkare som i mina ögon står för rakt-på-sak-street-skating, också ett tidsdokument. Under en period lyckades han tajma allt som var coolt. Inpackat i hans uppenbarelse fanns det som så många försökte härma, nämligen: San Fransiscos gator, backside lipslides mitt på kanter, armébrallor, såna där mössor som det ofta stod Indy eller Spitfire på och rullandes gatorna fram på en bred Thinkbräda. Think var, innan de totalt tappade fattningen, ett grymt företag som stod för en riktigt rå approach till skateboarding. Även om inte Pailes har en del i den är det värt att kolla in hela filmen Dedication med Tim McKinney, Dan Drehobl, Wade Speyer och den tidlöse rippern som desvärre gått ur tiden, Phil Shao. Titeln talar sitt tydliga språk.

En sak som tilltalar mig med Matt Pailes är att han inte verkade göra skillnad på skate och skate. Det är något väldigt befriande i att han dyker upp mitt i sin part iförd hjälm och skatar lite park mitt i all smarrig streetcruising. Inte så bajsnödigt och fritt från alla pekpinnar som ibland sabbar känslan i videos. Matt Pailes kanske aldrig riktigt haft tricken men det finns något hos honom som ändå inspirerar. Kanske är det just det att hans skating känns så mänsklig och därför lätt att relatera till. Genom att kolla hans part ett par gånger, klä ut sig i samma utstyrsel och fantisera bort mycket av sprickorna i marken vet jag att många med mig gått in i sköna Matt Pailes-psykoser och rullat gatan fram i villfarelsen att vi befann oss på Market street i SF med bara en lite bit kvar till de svarta marmorblocken. Konstruktiv verklighetsflykt. Ett par dreads på det så hade man varit ända hemma.

San Fransisco hade, som bekant, då det begav sig ett namnkunnigt gäng som hängde i vita t-shirts och ljusa nytvättade jeans längs piren. Matt Pailes gäng blev för många ett komplement till det. Hur mycket vi än önskade vara en del av Henry Sanchez och Marcus McBrides gäng kändes det liksom lättare att relatera till Pailes och de som höll hus på de lite ruffare ställena. Mer svenskt på något sätt. Psykosen kunde liksom bara täcka så många lögner och dessutom såg ser det ju så vansinnigt coolt ut.

En sak med Matt Pailes som på något sätt är hans signum och en tidsmarkör är hur han svänger in i tricken. Eftersom gränsen för att bli pretantiös är överträdd för ett par veckor sedan låter jag mig själv dyka ner på marken och lägga mig bredvid hans lösa Ventures och bara förundras över hur bra det ser ut mellan sista pushen och sekunden då tailen slår i marken. Han låter truckarna jobba och liksom känner sig fram till tricket genom ett par svängar innan han når kanten. Och om du har skejtat sedan Matt Pailes var proffs för Think och inte härmat hans cruise är du en ljugskalle.

Här kommer de parts som Matt Pailes själv låter gå varma i videospelaren innan han rullar nedför California street:

In all these video parts these guys are skating from the heart, killing it and having fun. Remember! That´s what it´s all about.

Mark Gonzales, Blind, Video Days

Matt Hensely, H-street, Hocus Pocus (I brist på ett klipp med bara Hensleys part får vi ta hjälp av Josh Kalis som även han vill orda lite om dess storhet.)

Mike Daher, Sterero, A Visual Sound

Sean Sheffey, Plan B, the Questionable Video

Ambitionen till den här serien var att ha varannan svensk och varannan utländsk (läs: amerikansk) inspiratör. Det är av förklarliga skäl lättare att hitta idoler i USA. Främst beror det säkert på att USA har ett avstånd som gör att avgudandet förenklas. Men det har funnits en handfull skejtare som verkligen har stått ut ur mängden i Sverige. Först och kanske störst är Andreas Engelkes.

Jag är något för ung för att ha förstått 60-talisternas vurm för folk som Tony Magnusson, Per Welinder och några av de andra som skapade sig en karriär i skateboarding under 80-talet. De var liksom inte min generation. Andreas Engelkes däremot gjorde precis det som alla vi andra önskade att vi kunde. Det var inte bara det att han klarade av att göra det heller. Han gjorde det riktigt jävla bra. Sedan finns det något kring Andreas hela uppenbarelse som nästan kan beskrivas som magiskt. Kanske skulle man kunna kalla det för star quality. Jag har funderat mycket på vad det där är och i Andreas fall tror jag det betyder två saker: Dels så har ingen någonsin lyckats fånga Andreas på film och foto så mycket som resten av världen hade önskat. Utbudet har liksom aldrig mött efterfrågan. Det andra är att Andreas alltid varit mycket bättre i verkligheten än på film. Och det gott folk är få förunnat. Lägg till det förmågan att glänsa till och ta upp ett oväntade triumfkort ur Droors longsleeven i de mest oväntade situationer. Andreas har alltid haft förmågan att smälla på något helt oväntat på första försöket som andra inte ens fått för sig att tänka ännu. Fisheyes, duktiga filmare och fotografer får allt som oftast saker att se bättre ut än vad de egentligen är. Andreas skating däremot är helt enkelt bäst live.

Innan klipp började duttas ut via internet var Sverigecupen den största kontaktytan för svensk skateboarding. Den stora behållningen var allt som oftast att få ta del av Andreas och några andra skejtares framsteg. På många sätt var det han som satte standarden för vad som var möjligt på en svensk skateboard. Eftersom Andreas skejtat så länge har han också gått igenom flera olika eror men varje gång klarat paradigmskiftena utan att göra bort sig. Kolla in allt vad Vimeo och Youtube har att erbjuda så ser du att allt ligger i framkant och alltid ett snäpp högre en gemene mans. Respekt.

Det är svårt att riktigt beskriva Andreas skateboarding men när han själv valde sina favoritparts ser jag att valen av parts kanske bäst beskriver honom. Stilarna i delarna är nämligen, enligt in mening, slående lika Andreas själv. Speciellt den stökige Workshopåkaren Bo Turner tycker jag reflekterar väl. Här kommer Andreas egna val:

Bo Turner, Alien Workshop, Memory Screen

Jag tycker han har en ösig stil som gör att det fläktar friskt inombords. Perfekt ollie japan över vägskylten med coolgul T-tröja står ut. Delen påminner mig också om en tid då jag skatade varje dag, jagade nya trick och allt var starkt.

Rodney Mullen, demo i en TV-show

Jag råkade se detta klipp och tyckte det var otroligt att han sätter en 35-tricks-line på en scen i en TV-show med publik. Dessutom live… Rodney är under pressure och jag kom att tänka på hur kul det är att sätta trick.

Keith Hufnagel, FTC, Penal Code 100A

Huf plöjer genom staden och gör lines som går genom flera kvarter, tycker det är otroligt i sig och att hans flatcarv efter frontside lipsliden på den höga kanten är magnifik.

Henry Sanchez, Pack of lies

Ljudet av små smattrande hjul, riviga grinds och snärtiga flippar går rakt in i hjärtat. Första kickflippen är en favorit.

Nästa vecka tar vi flyget till San Francisco och tar temperaturen på Danny Sargents videokrubba.

Med anledning av veckans avsnitt av Pärlor från förr, där vi ögnar igenom att inslag från Edge TV på temat Svea Skateboards, ringde jag upp medgrundaren till varumärket, Per Holknekt för lite frågor och svar. Intervjun blev både lång och mustig och självklart ska inte intervjuer av detta mått döljas nedanför ett gammalt dammig inslag från när farfar var ung.

Innan ni läser nedanstående konversation rekommenderar vi dock att ni först tar en titt på ovan nämnd episod. Pärlor från förr: Svea Skateboards.

- Hej Per Holknekt. Vi får en del svar i inslaget från Edge TV men vi tar det igen, lite mer ingående. Vad var grundtanken med Svea?
- Egentligen var det inte min tanke från början. Oftast är mina affärsäventyr grundade i något jag fött men det här var något som kom till hos några andra grabbar. Det var Andreas Engelkes och någon till, möjligen det var Ricky [Sandström]. Jag har lite vaga minnen då det här var min värsta tid i livet.

- De ville träffa mig och kallade mig till ett möte för att man inte var helt nöjd med sina sponsorer. Man ville ta ett eget grepp om sin verklighet och slippa ligga i någon annans händer. De frågade mig om jag kunde hjälpa dem att sjösätta ett projekt, en idé som hade fötts på Luxor hotell i Las Vegas. Mötet ägde rum på ett fik inne i Stockholm där jag sa att jag definitivt kunde hjälpa till att bygga det här. De ville döpa företaget till Luxor.

- Jag antar att du fick dom på andra tankar?
- Ja, framförallt eftersom varumärket var taget. Det finns ju en tevetillverkare som heter likadant. Jag sa, om vi ska bygga ett svenskt varumärke, ska vi inte försöka göra ett med svensk anknytning, så det är lättare att ta plats på marknaden? Det var inte alls svårt att övertala grabbarna om det här. Vi körde på det och så kastade jag ur mig Svea, vilket var en liten flirt med kvinnligheten och svenskheten och så tyckte jag det kändes lite lagom mossigt. Jag var trött på tuffa namn och coola uttryck och ville ha något som var lite smågenuint och larvigt.

- Jag hade såklart massor av kontakter genom mina leverantörer eftersom jag på den tiden jobbade som distributör i Sverige. Till exempel var jag mycket god vän med Steve Rocco och var en gång i tiden en av de som var med och finansierade uppstarten av hans bolag med ett cashlån. Jag tänkte att jag skulle använda den här möjligheten och dra nytta av produktionsanknytningen. Jag frågade Steve om han ville hjälpa till och bygga det här och han sa ”självklart, I owe you”.

- Hur reagerade övriga Stockholm på tilltaget? Blev det någon slags beef?
- Nej, jag har aldrig speciellt intresserad av att bry mig om sånt. Jag gör vad jag gör och sen snackar jag vare sig skit om andra eller bryr mig så mycket om vad de gör. Det har alltid fungerat såhär för mig: Om jag håller på och jämför mig själv med omvärlden blir jag bara otillräcklig och bitter. Jag försöker göra min egen grej bara.

- Mitt syfte var att grabbarna skulle tycka att det var kul, att de tjänade en slant på det och att de fick frihet att bestämma själva hur det skulle utvecklas. Och så blev det. Det tog bara sex månader sedan var det här, vad jag skulle gissa på, Sveriges mest sålda skateboardmärke.

- Jo, jag minns det som att det väldigt snabbt blev en hype.
- Ja. Vi byggde den på två vis. Dels genom vårt bolags renommé som leverantör där vi skötte om våra kunder så de litade på vårt omdöme. Dels kampanjade vi rätt hårt med våra hemmasnickrade annonser som var ganska prestigelösa. Jag vet inte om du minns dom.

- Absolut. Jag tycker dessutom att de estetiskt och idémässigt håller än idag.
- Jag tycker också det. Vi var ju till och med nominerade till Guldägget och satt i Globen för att kunna bli Sveriges bästa reklamkampanj i konkurrens med Ikea och Volvo. Otroligt larvigt.

- Vi visste ju inte hur man skulle göra reklam. Vi gjorde det bara, på något vis. Inte tufft. Mer mysigt. Vi hade ju inte råd att annonsera heller så jag skrev krönikor i tidningarna för att kunna finansiera det hela.

- Svea var lite av en pionjär av inhemska märken. G-Spot gjorde i och för sig brädor och likaså Prostuff med sina varumärken, men varför tror du att det var ovanligare då att starta ett skateboardmärke, jämfört med idag då vi har en uppsjö av inhemska fabrikat?
- Det som inte finns, eller rättare sagt, det som inte fanns, ser många som en omöjlighet. Varför ska jag göra något som inte finns? Personligen ser jag det som en möjlighet. Finns det inte, då är det läge att gå in.

- Jag gillar ju problem. Alkemi, att trolla fram saker som inte finns. Jag läste kemiteknisk på gymnasiet för jag ville göra guld. Det gick ju inte, så jag fick göra skateboards istället. Och på den vägen var det.

- Sen ville jag produktbredda det här. Jag hade börjat jobba mer och mer med kläder så jag tänkte att vi kunde bland annat göra lite schysta skatejeans. Via de kontakter jag hade i klädindustrin fick jag tag i en kvinna i Borås som hjälpte mig att mönstersätta, storleksgradera, hitta produktion och låga minimum och allt sånt. Hon var designchef på JC och genom hennes mans fabriker började vi sy allt. Efter det började vi leka med tanken att vi även skulle göra t-shirts till tjejer.

- Så när Svea började göra tjejkläder så var det fortfarande ditt varumärke?
- Absolut. Vi ville ha det som något slags demokratiskt fenomen. Det skulle inte bara vara en grabbgrej, utan vara till för alla. Vi gjorde som sagt lite tjej-tshirts som var rätt roliga. Bland annat någon där det stod ”Klarinett i grupp”.

- Om jag nu ska gå händelserna i förväg här nu så… Det som händer här är att jag nu hamnar i en utåt sett osynlig, men för mig ganska påtaglig personlig kris. I och med att jag går in i den här väldigt arbetsamma och tunga perioden av mitt liv lämnar jag alltmer makt till andra att styra över mitt väl och ve. När jag crashar år 2000, eller hösten 99, så faller allting ifrån mig och jag förstår att jag har förlorat allt. Det gick så otroligt fort.

- Då kände jag att jag gjort bort mig på något vis och jag valde att fly verkligheten och gömde mig någonstans i ett skogsparti. Där satt jag och begrundade, slet mitt hår i förtvivlan och gjorde en plan för att komma tillbaka till livet.

- Innebar detta att du fråntogs alla rättigheter och åtaganden i Svea?
- När allting gick på arslet så föll det bara ifrån mig. Jag kommer inte ihåg så mycket tyvärr. Mycket av det har blivit berättat för mig. Hur Svea kom till minns jag ganska väl. Var vi satt och hade vår fika och hur roligt vi hade det när vi skulle lansera och bygga de här produkterna.

- Men idag har du inget alls med Svea att göra?
- Nej, ingenting annat än att det dyker upp ett sms varje julafton från Kiki som driver det idag.

- Hinner du annars ha någon koll på skateboardkulturen idag, inhemsk såväl som utländsk?
- Inte mer än det som kommer min väg via Facebook med länkar och vad det nu kan vara. Jag har inte så mycket kontakt med den världen, både på gott och på ont. Var jag än går idag så känner jag på något vis att min själs fostran är där. Yvigheten, spretigheten och bråkigheten som jag använder i mitt affärsliv idag är sprungen ur det där. Jag har skateboardkulturen att tacka för hela mitt liv, vilket jag är väldigt glad över. Även om jag kanske inte åker skateboard idag så är min nerv tonsatt av skateboardkulturen.

- Jag ser dock fenomen idag som jag inte känner mig så behaglig med. Till exempel skateboardgymnasier, gemensamma dräkter och den otroliga vikten av sponsorer och att kommersiellisera industrin. För mig var skateboardfenomenet en frälsning från det som skateboard är idag.

- Om du skulle ge dig in i skateboardvärlden igen, på vilken nivå skulle det vara?
- Jag skulle antagligen gå tillbaks och skapa ett fenomen i skateboardindustrin som återigen var ett horn i sidan på hela samhället. Att inte stryka det medhårs utan gick ut och provocerade igen, för det finns inte mycket provokation kvar.

- Tror du att detta skulle fungera idag på samma sätt som det fungerade 89 eller 90 när Steve Rocco kom med sitt?
- Bättre nu än för fem år sedan. Nu tror jag att det måste finnas någon ilska i folk som man kan samlas runt och skapa något positivt ur. Alla kan inte gått på de här samhällerliga tricken. Vi kan inte ha gått på den här bluffen allihop. Skateboardåkare är det intelligentaste folk jag vet, har högt i tak och är frisinnade. Om jag nu skulle göra en ny sån här resa som bråkar lite grann, så skulle jag inte ha 90% marknadsandel men de 14 man skulle ta hade varit grymt starka.

- Jag tror att jag skulle kunna hoppa av min karriär i modeindustrin och komma tillbaka till skateboardindustrin. Där skulle jag på något vis, under pseudonym i så fall, kunna bygga ett fenomen som skulle ta plats. Det är jag helt säker på.

Min fascination över Karma Tsocheff tog riktig fart när jag under en period åkte på Consolidatedbrädor och kom över en video med Karma och Andy Roy. Inspirationen från den håller än idag. Det är helt tidlös skate i San Fransisco med omnejd. När jag sedan fick tag i nästkommande videon Goin´ Bananas från 1997 fick jag material som räcker för att inspirera en hel livstid. Trots att delen har rätt många år på nacken är det närmast omöjligt att säga när den är gjord bara genom att titta på tricken. Karma blandar street, park och ramp och serverar en soppa nerkokt till essensen av skateboarding. Något får mig att tänka på Krookeds videoestetik och det är ju en angenäm association. En sak som alltid har tilltalat mig är också att han har portionerat ut sitt material i smakfulla doser. Och varje gång har det varit med hög kvalité vare sig det är en bild i Thrasher eller en videodel från Consolidated. Vid närmare eftertanke så måste Karma vara en av de proffs som haft samma brädsponsor längst. Trots att han har varit med länga har han aldrig riktigt haft något lågvattenmärke. Men som sagt, kronan på verket enligt mig är alltså Goin´ Bananas. Höj volymen och klicka på fullskärm!

Kontakten med Karma till den här artikeln skedde genom hans fru Julie som engagerade sig i att få honom att svara på mina frågor. Karma själv var för upptagen med att skejta och ta hand om familjen för att ha tid att svara på mail. Det tycker jag är ett kvitto på i autenciteten i uppsåtet. Livet och skateboarding går före annat dravvel alltså. Men ett stort tack till fru Tsocheff som gjorde den här artikeln möjlig. Karma hade lite svårt att hålla sig till enskilda parts så han drog på med hela videos. Du har alltså en hel hör av 80-talssmarr framför dig. Luta dig tillbaka och njut. Sen är det bara att ge sig ut och skata ALLT.

Bones Brigade 1: This is the first skate video I saw. I watched it at a skate shop called ”Hobby Den” in Visalia, CA, 1984, there was a small loading dock behind that shop, called ”Hobby Dock” we skated for years. The skaters in this vid are the all time greats.

Psycho Skates: Vision ( Gonz footy ) I think this is the one Gonz k.flipped the ditch chanel in Texas. Gonz has always been a huge inspiration to me.

Liberty Horrors: SoCal greats. Hilarious vid. All around motivating.

Rubbish Heap: The early World stuff in this vid was new and exciting. All the street skate tricks were being done for the first time.

Tim & Henry: These guys were doing the sickest stuff – definitely one of my all time favorite videos.

Sky Pager, Underworld Element: Julien Stranger, Andy Howell, Rick Ibeseta, Nose grind pop outs, exciting subtleties.

Nästa vecka vänder vi blåslampan mot hemmaplan och kollar in vad som får Andreas Engelkes klocka att ticka.

Det är ingen nyhet att skateboardvärlden växer och att olika falanger inom ‘vår’ kultur rör sig i olika riktningar. Olika röster med delvis skilda ideologier verkar för att framhäva sina respektive visioner av skateboard och cementera deras plats i framtidens skateboardvärld.

Dessa visioner kopplas även till medierna som används för att framhäva dem. Skateboard beskrivs distinkt olika i Thrasher gentemot Transworld, på The Berrics gentemot Youwillsoon, på ESPN gentemot… nåja.  På ESPN beskrivs det ganska olikt i alla fall.

Henry Kingsford är en fotograf och skateboardåkare verkande i London. Mött av begränsade möjligheter att publicera sina bilder bestämde han att ta saken i egna händer och starta en egen tidning.

Den vision av skateboard Henry vill verka för finner vi i Grey Magazine, en gratistidning i fickformat packad med ett noggrant urval av kvalitétsbilder- och articklar som förmedlar ett ikoniskt uttryck av skateboardåkning i London.

Berättelsen om Grey är en historia som ekar inom skatevärlden. Den handlar om hur man med små medel och mycket drivkraft kan förmedla sin egen vision av skateboard och på så sätt vara med att forma framtiden.

Vad fick dig att starta Grey?

- Det finns många skateboardfotografer i Storbritannien och efter att Document [som var en av landets två största tidningar] gick i konkurs för några år sedan hade jag svårt att få bilder publicerade. Jag ville skapa en kanal för mitt arbete och ett sätt att få mina bilder sedda regelbundet.

- Grey direkt inspirerad av AnzeigeBerlin och Staple och jag känner starkt för att regionbaserade gratistidningar i småformat som våra representerar en viktig rörelse inom skateboardmedia. Det verkar dessutom som de startas upp i olika städer runtomkring; nu senast David Tura’s À Propos i Paris.

- Overheadkostnaderna är relativt låga, vilket innebär att vem som helst med motivation kan starta upp något för att representera sin scen.

Vad var de mest förvånande i processen med att få första numret tryckt? Har det blivit lättare sen dess?

- Vi hade tur nog att få med oss en bra mängd annonsörer redan från början, men den delen har blivit lättare alltefter tidningen blivit mer känd. Vi hade också en del problem med tryckningen av de första två utgåvorna, men de har vi löst nu.

- Annars var ett stort problem i början tid, eftersom jag jobbade heltid på ett kontor under första året Grey producerades. Nu har jag dock lämnat mitt jobb för att syssla med Grey och andra sidoprojekt på heltid.

Hur kom Berlinnumret till?

- Exakt var idén om att göra ett Berlinnummer kom ifrån vet jag inte, men det började med att jag slutade på mitt jobb. Jag insåg att jag kunde arbeta med Grey utomlands om jag skulle vilja det. Från början var planen att flytta till Berlin i några månader, men på grund av olika möjligheter som öppnade sig under sommaren bestämde jag mig för att två långa besök skulle räcka för att fylla ett nummer.

- Tanken var att ta med Londonskatare till Berlin för att hålla Londonnärvaron relevant, men att inkludera locals som Sylvain Tognelli som jag velat göra en intervju med ett bra tag.

- När Berlinnumret skickades till tryckning var jag faktiskt ganska besviken med det. Egentligen rörde det sig om några småsaker som kan sammanfattas med att jag är en perfektionist. Chris’ switch 5-0, vilket är numrets kanske mest häpnadsväckande trick, kunde varit bättre, men det fanns verkligen ingen annan vinkel som fungerade eftersom det var mitt på dagen och skarpt solsken.

- En annan sak jag ville ha med var en ‘Local Knowledge’ artikel med Jan Kliewer, som borde vara i vilken Berlinutgåva som helst, men tyvärr blev det aldrig av. I slutändan blev numret väl mottaget och i efterhand är det ett av mina favoritnummer, kanske efter nummer 5.

Är det svårt att få ihop tillräckligt med innehåll till varje nummer? Kan Londons skatescen generera tillräckligt med material för en regelbunden utgåva?

- Det svåraste för mig är att jag är strikt med kvalitén på innehållet i tidningen. Framför allt menar jag inte tricksvårigheten, utan fotografit och designen. Det händer ofta att jag fotograferar något som jag inte använder bara för att det inte passar Grey. Timingen kan vara perfekt och tekniskt korrekt, men om bilden inte passar den karaktäristiska utformningen så kommer jag sannolikt inte använda den. Det samma gäller inskickade bidrag.

- Jag kan förstå hur detta kan uppfattas som kontroversiellt, men det är så jag jobbar och jag tror att tidningen blir bättre på grund av det. Jag försöker inte säga att fotografit i Grey är bättre än andra tidningar, utan att jag försöker göra en tidning med ett konsekvent och distinkt uttryck.

- Scenen är definitivt kapabel att generera material nog; Grey kommer ut en gång i kvartalet trots allt. Det finns så många duktiga och kreativa skatare i London och så många nya spots som hittas hela tiden.

- Dessutom begränsar jag inte innehållet till London, vilket ju Leo Valls-intervjun i Grey nummer 4 är exempel på. Leo har egentligen ingen koppling till London, men hans sätt att närma sig skateboardåkning är precis vad jag vill främja. Berlinnumret är givetvis ett annat exempel.

Greys hemsida har blivit något av ett erkänt filter för skateboardinnehåll på nätet. Hur fungerar din urvalsproces om vad ni länkar till?

- Mycket kommer egentligen ifrån att ha jobbat på kontor i åratal och att kanske inte ha haft en jättetung arbetsbörda! Under sådana förutsättningar blir man till slut rätt bra på att traggla genom nätet efter intressanta skategrejer.

- Mina vänner och jag har också en mailgrupp med omkring femton personer där vi utbyter länkar och förolämpningar om vartannat för att muntra upp vardagstristessen. Det var på så vis jag kom i kontakt med hemsidor som konsekvent producerar bra material, som exempelvis ABD, The Chrome Ball Incident och Quartersnacks.

- Givetvis finns också de självklara sidorna som Sidewalk och SkateDaily. Dessutom skickar företag numera mycket marknadsföringsinformation till mig, vilket hjälper en att hålla sig uppdaterad.

- När det kommer till att filtrera innehåll för hemsidan så har jag en rätt stark åsikt om vad och vad jag inte tycker om. Innehållet på Greys hemsida är ämnat att komplettera tidningen, så det finns en övergripande partiskhet för streetskatning och det som Jerry Mraz nyligen beskrev som ‘thought driven skateboarding.’ Personligen är min favoritskatare Bobby Puleo om det kanske hjälper till att beskriva min smak.

- Det betyder dock inte att jag är en fullständig snobb. Jag gillar att se bra klipp från Mile End och Stockwell som alla andra och lägger gärna upp klipp därifrån på hemsidan.

Vad skulle du vilja säga till svenska läsare som funderar på att starta sin egen publikation?

- Jag skulle vilja tacka för ert intresse. Jag blir fortfarande förbluffad över att Grey tilltalar människor utanför England, men det kanske är logiskt med tanke på att London har en unik estetik och kända skatare med starka personligheter.

- Till alla som funderar på att starta sin egen tidning skulle jag säga: gör det. Det är inte alls så dyrt som man kan tro att få ihop ett första nummer även om det bara blir en utgåva så har du bidragit med något till din scen.

Vad kan vi vänta oss från Grey 2012?

- Det har snackats en hel del om ett Liverpoolnummer i samarbete med Lost Art [Mackey's skateaffär i Liverpool]. På The Big Push [Storbritanniens Kungen av Landsvägen] var jag där ett tag och fick vekligen ett gott intryck av staden och skatescenen. Lost Art har ett fantastiskt team, eftersom alla älskar Mackey, och dessutom gör han grymma T-shirts mm så det finns mycket potential.

- Ett annat projekt är att Adam Sello, jag och David Tura samarbetar med ett projekt för Carhartt, vilket kommer vara något av en eloge till våra tidningar. Det borde bli coolt och ska släppas i samband med Bright Trade Show i Januari. Annars kommer jag jobba vidare med Grey som vanligt och försöka göra dem så bra som möjligt.

Det ser vi fram emot.

Den här veckan lämnar vi ordet till det tidiga 90-talets riktigt stora. Få skejtare figurerar på så många favoritlistor som Brian Lotti. Detta trots att Lottis fönster av storhet var öppet för vädring ett väldigt kort tag. Men under den tiden, mellan sista H-streetvideon och första Plan B-rullen, var det Brian Lotti som satte agendan för hur bra streetskating kunde se ut. Han gjorde allt rätt: coola bigspins (som han för övrigt uppfann, bara en sån sak!) och smarriga curbtricks iförd Airwalk Enigmas. När Planets Earths Now´n Later kom var det just curbs som gällde. Alltså inte ledges utan vanliga hederliga trottoarkanter. När man tittar på den idag slås man av att Brian Lottis part hade stått sig väl idag om man bara höjt kanterna ett snäpp. Men då var det just trottoarer som gällde och Brian Lotti var kung.

I första ledet skateboardinovatörer kommer ofta de som klarade de nya tricken och andra ledet de som fick dem att se bra ut. I Lottis fall var det en och samma. Han var ”det nya” förpackat i en skitsnyggt paket som fick alla att vilja gå ut och bluntslida alla lastpallar som fanns att tillgå. Efter det gick ridån ner. Och vi väntade. Som vi väntade. Brian lämnade Planet Earth och landade på ett av världens coolaste team och många var vi som längtade på nästa dos streetslick. När Tim and Henry´s promofilm för Blind väl damp ner i VHS-spelaren år 1992 var det både med besvikelse och fascination man spolade fram och tillbaka de tre trick som Brian Lotti hade med. Hur fan kunde han hålla tillbaka på tricken när han kommit på ett av världens coolaste team? Men frontside bluntslide kickflip och 5-0 to switch krooks talar sitt tydliga språk. Senare blev det närmast ett marknadsföringsknep att håll igen på sitt material istället för att basunera ut varenda satt trick. Less is more, helt enkelt. Kanske världens kortaste videodel men också en av de bästa.

Med det sagt är det en sak i klippningen av Now´n Later som tilltalar mig med Lottis part nämligen att klippen är förvånandsvärt långa. Man får gott om tid att smälta varje shuv it och det är rätt skönt i dessa stressade tider av snabba trick och overload av parts. Njut av närmare sju minuter Brian Lotti.

Här kommer Brian Lottis egna val. Plus i kanten för bredden av åkning och åkare i partsen!

John Cardiel, Sight Unseen. With this video part John demonstrated that he had indeed finally become a real street skater! John is an inspiration because he really juices every trick he does… Squeezes everything out of it and keeps on trucking. He skates all terrains in this part and it is an all time classic. Who can’t get a little help with their skating every once in a while by imagining they are John Cardiel. Just to help spark an assault or really push and commit to a gnarly trick.

Marc Johnson, Yeah Right. I loved watching this part for quite a while. Just kind of fun and carefree and really, really good. Marc takes a creative approach to his skating – he thinks outside the box – but he also just looks natural on a skateboard. His Yeah Right part definitely gets me hyped to go skate.

Rick Howard, Yeah Right. Some moves can inspire a legion of other tricks because they are so incredible, and yet just make so much sense. Rick does a few moves in Yeah Right that are sheer poetry. (Tyvärr finns inte parten att tillgå med bara Howard. Njut av hela härligheten eller hoppa fram till 04:07 om du inte kan hålla dig.)

Cooper Wilt, A Time To Shine. Cooper makes a lot of sense on a skateboard. The big U slides he does on the ditch wall are so rad. I just love to watch Cooper skate. His part in this video gets me hyped to go skate and be open to new possibilities.

Danny Brady, Make Friends with the Colour Blue. Wow… Danny’s part here is simple, raw, and fresh! Some real streetskating in this part. It is definitely a good part to watch before heading out the door to skate and improvise in my own neighborhood or downtown.

Och där lämnar vi Brian Lottis inspirerade värld och blickar framåt mot nästa ripper att ta över stafettpinnen. I nästa veckas upplaga av Inspiration stämmer vi träff med Consolidateds ardennerhäst, tidlös och alltid underexponerad: Karma Tsocheff.

Drake Jones var under en kort period en starkt lysande stjärna på San Fransiscos himmel. Kanske aldrig den starkast lysande, däremot en del av en konstalation bestående av de största, främsta och stiligaste. Drake och hans vapendragare Joey Bast satte abslolut inte en ny standard. Drake såg ut som alla andra förutom det avundsvärda affrot som svajjade i takt med k-grindsen på piren. Däremot så gjorde han det alla andra andra också gjorde med största möjliga finess. Däri låg hela hans styrka. Alla hade ljusa baggy jeans, halskedja, plösiga plösar på dojjorna, collegetröjjor från Russel Athletics och vita t-shirts. Men ingen fick det att se så bra ut som Drake Jones. Tidstypiskt och väldigt uppfriskande med tanke på dagens rådande situation är blandningen av skor. På Drake Jones storhetstid var det inget konstigt att rocka Etnies ena dagen och Adidas eller Fila den nästa. Outfitens freshhet gick helt enkelt före sponsorernas önskemål.

Att han sedan var proffs för Real, ett av tidernas, åtminstone då coolaste företag gjorde att hans redan så tongivande stil för San Fransisco skejtarna på mitten av 90-talet fick ännu djupare rötter. Drake var i epicentrum för det skejtare över hela världen ville vara och även när jag ser hans del från Real – Non Fiction förundras jag över hur coolt han skejtar. Parten har åldrats med värdighet och det är inte alltför många saker från 90-talet som man kan säga det om.

Tyvärr innehåller Non Fiction delen en enda backside flip men enligt min mening har Draje Jones branschens bästa. Missförstå mig rätt när jag säger att den påminner om en backside Muska flip. Den liksom snurrar mellan benen, fast på det riktiga sättet, inte som någon illusion. Tänk att något som är så fel kan bli så rätt, bara man gör det backide.

Drake själv blandar gammalt med nytt. Även om han idag verkar jobba med golf mer än med skateboarding var han under ett tag team manager för Mystery och fick upp ögonen för en ny favorit: Lindsay Robertson som blev en ny favorit. PJ Ladd verkar också ligga högt på listan men gammal är äldst och först ut är därför favoritdelen genom tiderna: Jovantea Turner från Planet Earths film Now´n Later. Klassisk öppning. I sure am hungry! Vi lämnar över ordet och fjärrkontrollen till Drake Jones helt enkelt:

Planet Earth video Now n Later! Jovantae Turner did everything with style. He did a full on flat land line that I still to this day want to recreate to help let kids today understand that skating isn´t only about going big but having fun. The b/s late shuv-it off the smallest bump ever at EMB was too tight! I still do lateshuvits becauseof Tae and Willy Santos.

This next one is kind of new school – Pj Ladd Silence is Golden. Amazing part all together.

Video Days – Jason Lee is the reason why I do 360 flips and so on. The dude was smooth powerful and could make any trick look tight. Rudy Johnson’s part with Dinosaur Jr. if I remember right was killer…

Nästa vecka fortsätter vi med en person som varje skejtare med självaktning har på sin favoritlista. Mannen som slog igenom med en episk part och sedan hade en comeback på bara tre trick, Brian Lotti.

Inspiration (av latin inspiro, inblåsa, väcka liv i), ett stimuli som sätter igång mental verksamhet. I talspråk har ordet felaktigt kommit att betyda motivation eller kreativitet (särskilt sådan som direkt är påverkad av någonting). Historiskt har ordet används av kristna för att beskriva en ingivelse från Gud. Den traditionella uppfattningen bland kristna är till exempel att Bibeln författats genom gudomlig inspiration (given av den helige ande).

Inom fysiologin menas inspiration inandning.

Genom internet fullkomligt överöses vi med skateboarding. På Hellaclips och Youtube kan man i princip hitta vilken videodel som helst blandat med korta mobilklipp, hemma-hos-reportage och andra utsnitt ur tiden som tekniken gjort möjlig. Allt finns. På så vis har skateboarding aldrig varit så lättillgängligt som idag. Det svåra är att välja vilket man egentligen vill se. Inspiration över ett bra klipp försvinner allt som oftast i överkonsumption av skräp. För att motverka detta och i ett försök att uprätta ett filter satte jag mig för ett tag sedan med ett dokument där jag samlade mina favoritparts. Jag tänkte att det skulle kunna bli något att ta fram en regning dag för att få inspiration. Listan blev rätt lång. Vissa av personerna på listan finns i min bekantskapskrets men de allra flesta är amerikanska hjältar från det baggy nittiotalet eller ett svunnet millenieskifte men också krispiga killar i skinny pants and some vans. Poängen är att de är mina val, ingen annans.

Ur min lista föddes en idé om att ta kontakt med några av dem som inspirerat mig och se vad det i sin tur är som får, eller fick, dem att gå igång. Jag tog kompisars kompisar, internet och defektmailen till hjälp och började dra i trådarna för att nå några av tidernas mest inflytelserika skateboardåkare. Det visade sig lika lätt sagt som gjort och på bara ett par timmar hade jag fått tag i massvis av folk från min lista. Tyvärr krävs det lite mer än ett mail för att få dem att svara bara. Men det är lika spänannde varje gång det plingar till i inboxen och avsändaren är någon som James Kelch, Karma Tchocheff, Brian Lotti, Andreas Engelkes, Matt Pailes, Mika Edin, Greg Hunt, John Magnusson eller Danny Sargent. De lite äldre proffsen är ofta lätta att nå medan de lite snärtigare stjärnorna är desto svårare att nå. Så Mike Mo, om du läser det här: Holla back!

Min önskan var ganska enkel: Jag bad männen bakom några av de parts som förföljt mig längst lista tre till fem videoparts tillsammans med en kort motivering till sina val. Ibland blev svaren väldigt korta, andra gånger långa korrespondenser om skateboarding, videos och livet i stort. Förhoppningen är att du som läsare och jag som fan ska komma några av tidernas bästa inpå livet och slippa gå igenom timvis av skräp på Youtube och istället gå rätt på guldet med skateboardings murbräckor som filter. Vi låter varje gubbe introduceras med den part som varit mest tongivande för karriären.

Serien kommer att publiceras på måndagar så att du har gott om bränsle inför den kommande veckan. Med tanke på vädret som kommer inblåsandes kan all inspiration som går att uppbåda vara av värde. Förste man att få sin hjärna synad är ingen mindre än backsideflipparnas okrönte kung: Drake Jones. Men mer om honom på måndag. Välkommen till Defekts nya artikelserie: Inspiration.

Nu föll det sig som så att Pontus kammade hem samtliga kategorier han var nominerad i och världen över har det gått ett sus av beundran över bedriften. Likaså är sinnesstämning här på Defektredaktionen och vi kan inget annat än att ställas upp och applådera.

Naturligtvis tyckte jag att det skulle vara på sin plats att höra vad Pontus själva hade att säga om det hela.

Hej Pontus. Grattis till vinsterna i The International Skateboard Film Festival. Hade du kunnat föreställa dig att det skulle gå så bra?
Hejsan Martin. Välkommen hem från Kina. Helt ärligt så hade jag inte ens funderat kring det på väldigt länge. Vi har mailat lite fram och tillbaka senaste halvåret och jag skickade in några kopior för några månader sen och tänkte inte mer på det. Trodde inte ens jag skulle bli uttagen till tävligen.

Det roligaste är att dom verkligen har haft en internationell gala där alla spelar på samma villkor. Oftast brukar ju jänkare vara glada i att ha bästa utländska film osv. Dela upp världen USA och resten.

Oj. Snabba puckar. Om du inte var på plats själv, vem tog emot priserna?
Jag spelade in tre väldigt spontana tacktal i söndags och skickade över. Vår vän Phil Evans var på plats och gick upp och tog emot priserna vilket jag heller inte hade någon aning om. Jag fick ett sms mitt i natten av honom där han berättade att jag vunnit i alla tre kategorierna jag var nominerad i. Det var stort och det blev ingen mer sömn den natten.

Det kan jag förstå. Vilken grej det måste varit. Vilken kategori blev du mest förvånad eller glad över att vinna?
Best director är ju den som är finast. French Fred och Mike Manzoori var mina motståndare. Bara Europeer som var utvalda vilket kändes roligt. Jag misstänkte att Mike skulle vinna men så blev det inte. Jag har stor respekt för dom båda och det känns väldigt spännande nu, men samtidigt kommer det alltid någon slags prestationsångest med titlar. Jag tycker det är en rolig grej men jag försöker hålla mig kvar nere på en marknivå och ser mig fortfarande som en renodlad skatare som ibland tar fram en kamera vid olika tillfällen.

Dina filmer skiljer sig väldigt mycket från den genomsnittliga skatefilmen. Trodde du att detta skulle vara till din fördel eller nackdel?
Jag tänker inte i dom termerna när jag gör film. Jag komponerar en film som jag vill se och som får mig att känna saker, något som jag själv blir stokad och peppad av. Kan jag känna att det ryser i skinnet och något rör sig i hjärtat så kan förhoppningsvis andra få liknade känslor. Sen har jag kanske en egen stil som kan tyckas vara annorlunda när man jämför min film med andra och det tror jag är en fördel. Det är väl inget roligt att göra som alla andra eller vara som alla andra även fast det kanske var ens högsta önskan när man satt i sandlådan en gång i tiden.

Håller helt och hållet med. Dagens skatefilm tenderar många gånger att bli en rad kloner av varandra. Vad kan vi förvänta oss framöver från produktionsenheten Pontus Alv?
Just nu arbetar jag fulltid med Polar Skate Co och vi har en mängd grejor på g. Nu närmast kommer det en rad olika artiklar i ett antal europeiska tidningar. Vi ska förhoppningsvis få upp en hemsida inom en snar framsida. Fortsätta att skapa roliga inspirerande grejor för vår kultur på olika sätt. Nu kan vi utrycka oss på alla nivåer. Foto, film, grafiker, illustrationer osv. Vi tänker alla områden inom skateboardkulturen med Polar Skate Co. och arbetar på någon form av film. Första steget blir väl att släppa något litet på vår sida och vid ett senare tillfälle kommer en fullängdsfilm om Polar och alla våra vänner och projekt som vi är involverade i.

Vinnarna i respektive kategorier såg ut enligt följande:
Best Commercial: Torey Pudwill’s Big Bang directed by Dario Rezik
Best Skate Shop Video: TA-HA From Furnace Skate Shop directed by Don Luong
Best Short Or Web Video: Dylan by Greg Hunt
Best Documentary: In Search of the Miraculous.
Best Photography: French Fred for Javier Mendizabal Cliché Commercial
Best Editing: Phil Evans for Format Perspective.
Best Original Screenplay: Mike Manzoori for Aimless
Best Independent & Emerging: Altered Focus Burma by James Holman and Alex Pasquini.
Best Soundtrack: In Search of the Miraculous by Pontus Alv
Best Brand Movie: Stay Gold by Jon Minor
Best Director: Pontus Alv for In Search of the Miraculous

Mer om The International Skateboard Film Festival hittar ni på Facebook och på intskateboardfilmfestival.com

Fredrik Andreasson, vilken vi landat hos för att Love ville det, är en 23 år ung man från Arvika i Värmland, som numera kallar Stockholm för hemmaplan. Till den kungliga huvudstaden kom han för fyra år sedan och här studerar han idag till studie- och yrkesvägledare samtidigt som han knäcker extra på Stockholm Skatepark. Han har åkt skateboard sedan 1995 vilket borde innebära att han började redan som sjuåring. För sin talang på brädan har han förärats smeknamnet Feeble-Fredrik samt så kallat sponsorskap från bland andra Familia Skateboards. När Fredrik var liten ville han först bli cykelreparatör men redan som tioåring ändrade han dessa planer och satte siktet mot yrket filmrecensent.

Filmrecensent? Var det Nils-Petter Sundgren, eller måhända Gunnar Rehlin som satte dessa idéer i huvudet på dig? Orvar Säfström var väl också aktiv då?
Inte Gunnar, visste vem det var. Jag var oerhört förtjust i Nils-Petter. Orvar kom lite senare under min högstadietid. Men Sundgren tyckte jag var oerhört bra.

De flesta jag intervjuat i den här serien, med ett par undantag, känner jag rätt väl. När Love skickade vidare till dig blev jag nästan lite nervös. Jag vet ju inte så mycket om dig annat än att du jobbar på Frysen och åker skateboard. Hur skulle ett elevator speech om Fredrik Andreasson låta?
Kan du konkretisera elevator speech?

Ett elevator speech är ett säljande uppslag som tar ungefär en hisstur att yppa.
Aha…

Essensen av det hela, i detta fall du.
Jag  är någon som står för den jag är och det jag tycker. Jag är oerhört mån om att människor i min omgivning ska ha det bra samtidigt som själv trivs. För att jag ska kunna vara och må bra så är jag ärlig och har inga problem med att visa vad jag tycker. Detta ger med sig att jag är trevlig och glad, men också ganska disträ. Man ska inte tro att jag är sur, för att jag är inne i mig själv. Utöver det så skatar jag, sysslar med skolfrågor och försöker må så bra som möjligt!

Hur kom det sig att du lämnade Arvika till förmån för Stockholm?
Mina syskon bor i Göteborg, provade det någon månad eller två. Flyttade tillbaka till Arvika och tänkte att jag måste ju flytta hemifrån snart. Stockholm kändes bra för ingen bodde här, jag ville göra min egen grej. Syftet var att jag visste att jag skulle plugga vidare. Men när jag flyttade bestämde jag att ville skata och jobba i videobutik, vilket jag gjorde efter två veckor här. Jag kan säga att de var inte helt lätt att flytta, nervositeten och ansvarskänslan var hög.

Jobba i videobutik? Filmintresset från tioårsåldern har alltså hållit i sig?
Ja, jag var en av kunderna  som hyrde mest film på Arvikas videokedja Nattvideo. De frågade om jag ville ha jobb. När jag jobbade där kunde jag prata med och folk om något  som verkligen intresserade mig. Det gick som på räls. Så det kändes naturligt att göra samma sak i Stockholm, i alla fall till att börja med. Min chef var dock lite fundersam och nervös över att jag rekommenderade filmer med mycket erotiska inslag.

Var det medvetet? Erotiken vill säga.
Till viss del. Spelfilm med sex och erotik har något visst över sig. Jag kan inte specificera exakt vad det är jag gillar. Det känns dock naturligt och äkta, på ett naket sätt. Jag vill dock poängtera att det inte är porrfilm jag pratar om, utan film i allmänhet, med ett visst mått av erotiska inslag.

Så om du här och nu skulle ge mig en topp-femlista över dina bästa filmer, hur skulle den se ut? Antar att varken Rocky V eller Gudfadern III hamnar där.
1.Leaving Las Vegas.
2. Wild at heart
3. Hajen (riktigt favorit)
4. Deliverance
5. Nåt med Steve Mcqueen!

För den som är nyfiken så finns det naket i samtliga titlar utom Hajen!

Inte en film producerad senare än 1995. Tycker du att dagens filmklimat är under all kritik?
Inte alls, jag ser på  det mesta. Jag tittar gärna på romantiska komedier. Gör jag det så är det med Love. Men film är gjord under 60 respektive 90-talet har något visst över sig. Fan all bra film kom på 60-talet, eller det har inte gjorts en bra film sen 97 som någon sade.

Jag vill tillägga, man får ta film för vad det är.

Men du har gett upp tanken att arbeta med film?
Ja det har jag absolut. Å andra sidan så ska man inte säga aldrig. Jag har pluggat till lärare i två år och nu till studie- och yrkesvägledare. Jag funderade länge på om jag skulle göra något annat och har kommit på att skolfrågor och att hjälpa människor socialt är något jag tycker om. Jag har väl också en tanke om att jag vill ha ett arbete som skiljer sig från mitt intresse, exempelvis skateboard eller film.

Ett intressant ställningstagande som jag reflekterat mer och mer över på senare tid. För mig har det alltid varit självklart att ha som mål att arbeta med något som en gång varit en hobby. Finns det en oro över att du ska tappa gnistan för skate respektive film om det blir ditt arbete?
Det skulle man kunna säga. Jag är lite kluven i allmänhet. Jag är intresserad av ganska mycket, så ur ett perspektiv så vill jag väl inte begränsa mig. Men jag har märkt att under de perioder som jag sysslat med skateboard oerhört mycket så försvinner suget. Jag skatar hela tiden, nästan varje dag, men att ha en balans med och göra något annat till vardags gör att min glädje inför det det mesta blir större. Man kan säga att jag värdesätter det jag tycker om mer om jag gör olika saker.

Vad är din uppgift på Stockholm Skatepark?
Jag jobbar i receptionen och shopen. Var tidigare receptionsansvarig men jobbar nu bara på helgen. Alltid på lördagar.

När Mange och Casper är lediga?
Jepp, de gör inte en timma extra på helgen. Dom två är asbra, oerhört tacksam för attt jag får jobba där!

Vi har pratat en del om hemvändande tidigare. Ser du dig själv flytta tillbaka till Arvika när du blir äldre?
Hade du frågat mig för ett par år sedan hade jag sagt självklart. Ju längre jag är här ju större blir mitt egna liv. Det har nästan inget med Arvika att göra längre, så jag är lite tveksam. Men å andra sidan så kan jag säga så här: När jag knallar runt i kavaj och läderväska för att vägleda elever så är det inte i Stockholm jag knallar runt. Då ser jag mig själv i Arvika.

Är det studievägledaruniformen du pratar om?
Sannerligen! Kaffekopp hör till också.

”Jag är nog den äldsta 23-åringen jag känner.”

I den här serien har det även diskuterats ålder en del. Du är ju faktiskt det yngsta subjektet hittills men ditt språk är dock mer likt en gammal själs. Finns det ett släng av lillgammal hos dig?
Bra fråga. Jag är nog den äldsta 23-åringen jag känner. Jag blir ofta kallad ganska gubbig, gillar portvin och att pomma med munnen. Jag kan ge med mig att jag spelar på det ibland eftersom jag vet det nu.

Men när jag säger att jag känner mig äldre än vad jag är så vill jag inte låta pretentiös eller verka lillgammal. Däremot funderar jag mycket på vem jag är, vad jag vill i kombination med att jag tar ansvar för vad jag gör. Detta har gett med sig att jag förmodligen vill och tänker lite annorlunda än den generella 23 åringen.

Precis vad jag fått intryck av. Sedan menar jag inte att det är något fel att vara 23 och ha huvudet fullproppat med skateboard. Jag var själv på det sättet. Tror jag.
Det är jag också, i kombination med en massa annat. Skateboard är ju fortfarande det bästa som finns!

Egentligen är det ju inte konstigt att vara 23 och målmedveten. Däremot är det inte lika vanligt i skateboardvärlden, förutsatt att ditt mål inte är att bli skateboardproffs eller att på något sätt arbeta med skateboard.
Nej, jag vill ju något med skateboard, som alla andra. Men det ligger på  ett personligt plan och inget annat.

Det blev inte en feeble. Det blev en ollie istället.

Låt oss byta ämne och diskutera det alla egentligen vill veta. Hur mycket feeblegrinds gör du på en vecka? Är prefixet motiverat?
Jag kan säga att jag har nog gjort med feebles än var många gör på en livstid. Äh va fan, jag gör jävligt mycket feebles. Men inte på rails. Det är något med tricket jag inte kan sluta tycka om.

Är det både frontside och backside som gäller? Switch?
Jag är oerhört förtjust i frontside feeble. Smakfullt om man tar av den på mitten, men å andra  sidan behöver man inte krångla till det. Sugen på switch frontside feeble, dock inte provat än. Du är väl inte helt obekant med feebles?

Nädå. Det har blivit en hel del genom åren fast mest standardutförandet. Gillar att göra det på curbs. Men det är inget du försöker skaka av dig? Du kommer fortsätta feebla dig genom Sverige och världen?
Jag kommer fortsätta göra det men jag kommer inte göra det lika mycket som jag gjort. Det kan jag vara ärlig och säga. Men jag gör det varje gång jag skatar, nästan.

Vad skulle du göra om du hade en miljon extra på fickan?
Samma som jag gör idag, försöka må så bra som möjligt. Eller, nej jag skulle fan resa. Inte gjort det så mycket förut.

Och om du var osynlig en dag, vad skulle du göra då?
Tjuvlyssna, och försöka lära mig så mycket om hur kvinnor tänker och varför.

Som Mel Gibson?
Jepp, ha ha! Fast man kanske inte vill det egentligen. Vill du veta vad frugan tänker?

Vem ska vi hålla utkik efter framöver?
Skateboardmässigt?

Ja, det är tanken men du får gärna droppa personer i andra sammanhang.
Ok. Jag vill att alla barn ska hålla utkik efter Martin Karlsson. Han är en av mina absoluta favoriter, smak och finurligheten själv. Tycker han ska cred för hur han för sig på brädan och inte bara för vad han gör på sidan av skaten.

Love skickade vidare en fråga till dig: ”Ju gubbigare sandalerna är, desto bättre är dom. Hur kommer det sig?”
Som jag beskrev innan så kan jag spela på min gubbighet. Jag gillar skor och sandaler och letar efter en speciell modell. Som lärare eller studie- och yrkesvägledare så har man till uppgift att för yrket vidare. Där ingår sandaler, läderväska och kaffe. Jag hade sandaler när jag redovisade idag, mycket bra. I läder.

Birkenstock?
För ny modell. Remmarna ska vara smalare, ljusbruna, 60-70 tal. Inga strumpor. De frågade mig i skolan igår om jag inte frös.

Fast strumpor måste du nog ha som studievägledare.
Kanske, kanske inte. Sånt där får man prata om tycker jag, varför man gör eller ser ut på ett visst sätt. Det tycker elever är jättekul. De blir förvånande för att man säger varför man gör som man gör. Men kan ju lätt få ett öknamn.

Till sist, vem vill du skicka vidare en intervju till?
Jag kommer att skicka den till min mycket gode vän Jonas Lindahl som lämnat mig för Umeå.

Tack till tusen för den här matiga intervjun.
Tack själv, det var mycket trevligt! Hoppas vi ses i verkligeheten inom en snar framtid.

Sylvain Tognelli är en fransos bosatt i Berlin som åker för det engelska företaget Blueprint och amerikanska Lakai. Redan här kanske frågetecknen hopar sig. Och det passar ju, för Sylvain är till viss del både komplicerad och motsägelsefull. Om vi hade följt nationella sterotyper så hade han till exempel kunnat vara fransman. Och det är han ju. Vi går vidare.

Ett exempel på det komplicerade är att Sylvain kan vara allvarlig och rolig samtidigt. Ett exempel på det motsägelsefulla är att han skatar avslappnat och hårt på samma gång. Eller var det tvärt om?

Ibland när man ser Sylvain’s videodelar får man stanna upp och tänka efter för att inse storheten i olika lines och tricks, vilket gör att man kanske uppskattar vad man ser ännu mer. Lika mycket uppskattar man när det trillar ned ett brev i lådan till Defekt. Avsändare Sylvain Tognelli.

Lakai getting Nordical

Hej Defekt

Det här är ett exempel på hur jag och min rumskamrat roar oss hemma på vintern.

Jag gillar verkligen den här bilden [nedan], även om den inte riktigt passar in i vad som skulle tryckas i vanliga skatetidningar. Det är lite svårt att se vad som händer. Det är en ollie upp på en bänk och sedan backside 180° ner i banken. Pausen i bilden ser lite skum ut och jag är rädd att landa i den grova banken. Jag jobbade på Wallstreet Skateshop när det här togs. Jag tog lunchpaus och gick och tog bilden med Benoit. Jag blev två timmar sen tillbaks för att det tog så lång tid att sätta tricket. Chefen Barbish var inte så sur, dock. Han vet hur det är med sånt här.

BS 180° ner i banken

24 timmar innan deadline till Blueprint-filmen Make Friends with the Colour Blue. Det är spottet för fakie tre switch wheellien. Det kommer bli en lång, lång dag…Det var jag och min kompis Joe Peters. Vi hade lånat en VX1000, men kameran var så skev att inte hade en aning om vad som skulle komma upp på skärmen. Det var -10°C på Berlin Tempelhof Flygplats.

Sylvains reseklipp från Equador

Sylvain leftovers

Låt oss alla enas om att begreppet ”det var bättre förr”, sällan eller aldrig stämmer. Med detta sagt så vill jag ändå poängtera att nostalgi, i synnerhet skateboardrelaterad sådan, är ett ärende som ligger mig personligen väldigt varmt om hjärtat. Jag kan dessutom med en hundraprocentig säkerhet säga att jag inte är ensam om denna fascination. Jag har minst en like, nämligen Pascal Strüwer.

Under sommarens regniga dagar har Pascal suttit i en sladdhärva av utomjordisk kaliber för att digitalisera gamla VHS-kasetter innehållandes produktioner från 90-talet, ett arbete som äntligen är slutfört, redo att spridas planeten runt. Jag tog mig ett litet snack med kameraoperatören för att höra vad som var upp, och vad som var ner.

Hej Pascal, hur är läget? Har du fyrkantiga ögon nu?
Jag hade det innan semestern, nu är de runda igen, i alla fall enligt Jimmy Jansson.

Du har spenderat sommaren med att digitalisera mängder av gamla skatefilmer. Vad fick dig att ta dig an ett sånt här projekt?
En del har frågat om gamla filmer jag gjort och jag kände att det fanns ingen idé att låt alla gamla VHS:er samla damm hemma i hyllan. Det finns ju massor av kul skatefooty för folk att ta del av och då ska de också få det.

Hur många har det blivit totalt?
Oj, oj, oj. 22 filmer totalt men jag vill inte avslöja vad allting är än. Allt har inte jag gjort och det kanske kommer lite mer smarr…

Men på ett eller annat sätt har du haft fingrar med i samtliga produktioner?
Ja nästan. Några har andra gjort men de har jag spelat in på min gamla videobandspelare och de måste visas för massan.

Vilken tidsera pratar vi om?
1995-2000 ungefär men en film som kommer längre fram är från 2007. Sen kommer det kanske någon som är ännu äldre än 1995. Fan, låter jag tråkig?

Nej, svinbra
Gillar din ironi.

Pelle Fredell berättar för Pascal och tittarna om Hoover Dam.

Kan du berätta lite om första filmen vi får se idag?
Runt mitten av 90-talet och några år framöver var tevekanalen Z-TV ”the shit”. Mycket musikprogram och andra roliga talkshows visades dagligen. Ett program som först Henrik Kumlin och Mange Gyllenberg låg bakom var Edge TV. Titeln var baserad på tidningen Edge som dök upp på 90-talet innan Funsport Skateboard. De hade med en del skateboard blandat med andra ”actionsporter”.

Några år senare tog Pelle Nilsson över programmet och jag började bidra med material som jag filmade. Detta avsnitt är från en skatetrip som ett stort gäng svenska carvers gjorde 1998 till skateboardens Mecka, Kalifornien. Vi kuskade omkring och skatade i 14 dagar tror jag, filmade och fotade till Funsport Skateboard och Edge TV. Det hela blev fyra avsnitt som gick i en månad på Edge TV och blev kallat för ”Svenska Skatekorståget i USA” eller något sånt.

Frågan är bara om vi lyckades konvertera några jänkare till en annan skatereligion än deras egen.

Är det hela trippen vi får se idag eller har du delat upp den i samma avsnittsordning som på ZTV, så att vi får se ett avsnitt i veckan?
Jag har klippt ihop alla avsnitten så man får se hela resan. Från Alexanders Åkerlunds intervjuer med Matt Hensley och Duane Peters i Long Beach till slutet med din noseslide (tog 21 försök) i Venice Beach nerför den där äckliga muren.

Så tanken med detta är att klippen ska vara ända fram till jul?
Ja det är väl det och så måste vi släppa någon film som juklapp till alla? Kanske ”Hooked for life”? Nej, jag skojar. Men något borde finnas lagom till Jul.

Något som summerar det hela? Kan det bli Tidens Minne?
Ja, eller något Mad Circle-klipp på Justin Girard så alla i Malmö blir glada. Sen vill jag också tillägga att för mig så är det viktigt att i alla fall mina filmer men säkert de andra också hamnar i rätt forum och då är Defekt perfekt. Oberoende och bra.

Du är för snäll Pagge! Nu rullar vi bandet.