Pärlor från förr special: Holknekt om Svea

Med anledning av veckans avsnitt av Pärlor från förr, där vi ögnar igenom att inslag från Edge TV på temat Svea Skateboards, ringde jag upp medgrundaren till varumärket, Per Holknekt för lite frågor och svar. Intervjun blev både lång och mustig och självklart ska inte intervjuer av detta mått döljas nedanför ett gammalt dammig inslag från när farfar var ung.

Innan ni läser nedanstående konversation rekommenderar vi dock att ni först tar en titt på ovan nämnd episod. Pärlor från förr: Svea Skateboards.

- Hej Per Holknekt. Vi får en del svar i inslaget från Edge TV men vi tar det igen, lite mer ingående. Vad var grundtanken med Svea?
- Egentligen var det inte min tanke från början. Oftast är mina affärsäventyr grundade i något jag fött men det här var något som kom till hos några andra grabbar. Det var Andreas Engelkes och någon till, möjligen det var Ricky [Sandström]. Jag har lite vaga minnen då det här var min värsta tid i livet.

- De ville träffa mig och kallade mig till ett möte för att man inte var helt nöjd med sina sponsorer. Man ville ta ett eget grepp om sin verklighet och slippa ligga i någon annans händer. De frågade mig om jag kunde hjälpa dem att sjösätta ett projekt, en idé som hade fötts på Luxor hotell i Las Vegas. Mötet ägde rum på ett fik inne i Stockholm där jag sa att jag definitivt kunde hjälpa till att bygga det här. De ville döpa företaget till Luxor.

- Jag antar att du fick dom på andra tankar?
- Ja, framförallt eftersom varumärket var taget. Det finns ju en tevetillverkare som heter likadant. Jag sa, om vi ska bygga ett svenskt varumärke, ska vi inte försöka göra ett med svensk anknytning, så det är lättare att ta plats på marknaden? Det var inte alls svårt att övertala grabbarna om det här. Vi körde på det och så kastade jag ur mig Svea, vilket var en liten flirt med kvinnligheten och svenskheten och så tyckte jag det kändes lite lagom mossigt. Jag var trött på tuffa namn och coola uttryck och ville ha något som var lite smågenuint och larvigt.

- Jag hade såklart massor av kontakter genom mina leverantörer eftersom jag på den tiden jobbade som distributör i Sverige. Till exempel var jag mycket god vän med Steve Rocco och var en gång i tiden en av de som var med och finansierade uppstarten av hans bolag med ett cashlån. Jag tänkte att jag skulle använda den här möjligheten och dra nytta av produktionsanknytningen. Jag frågade Steve om han ville hjälpa till och bygga det här och han sa ”självklart, I owe you”.

- Hur reagerade övriga Stockholm på tilltaget? Blev det någon slags beef?
- Nej, jag har aldrig speciellt intresserad av att bry mig om sånt. Jag gör vad jag gör och sen snackar jag vare sig skit om andra eller bryr mig så mycket om vad de gör. Det har alltid fungerat såhär för mig: Om jag håller på och jämför mig själv med omvärlden blir jag bara otillräcklig och bitter. Jag försöker göra min egen grej bara.

- Mitt syfte var att grabbarna skulle tycka att det var kul, att de tjänade en slant på det och att de fick frihet att bestämma själva hur det skulle utvecklas. Och så blev det. Det tog bara sex månader sedan var det här, vad jag skulle gissa på, Sveriges mest sålda skateboardmärke.

- Jo, jag minns det som att det väldigt snabbt blev en hype.
- Ja. Vi byggde den på två vis. Dels genom vårt bolags renommé som leverantör där vi skötte om våra kunder så de litade på vårt omdöme. Dels kampanjade vi rätt hårt med våra hemmasnickrade annonser som var ganska prestigelösa. Jag vet inte om du minns dom.

- Absolut. Jag tycker dessutom att de estetiskt och idémässigt håller än idag.
- Jag tycker också det. Vi var ju till och med nominerade till Guldägget och satt i Globen för att kunna bli Sveriges bästa reklamkampanj i konkurrens med Ikea och Volvo. Otroligt larvigt.

- Vi visste ju inte hur man skulle göra reklam. Vi gjorde det bara, på något vis. Inte tufft. Mer mysigt. Vi hade ju inte råd att annonsera heller så jag skrev krönikor i tidningarna för att kunna finansiera det hela.

- Svea var lite av en pionjär av inhemska märken. G-Spot gjorde i och för sig brädor och likaså Prostuff med sina varumärken, men varför tror du att det var ovanligare då att starta ett skateboardmärke, jämfört med idag då vi har en uppsjö av inhemska fabrikat?
- Det som inte finns, eller rättare sagt, det som inte fanns, ser många som en omöjlighet. Varför ska jag göra något som inte finns? Personligen ser jag det som en möjlighet. Finns det inte, då är det läge att gå in.

- Jag gillar ju problem. Alkemi, att trolla fram saker som inte finns. Jag läste kemiteknisk på gymnasiet för jag ville göra guld. Det gick ju inte, så jag fick göra skateboards istället. Och på den vägen var det.

- Sen ville jag produktbredda det här. Jag hade börjat jobba mer och mer med kläder så jag tänkte att vi kunde bland annat göra lite schysta skatejeans. Via de kontakter jag hade i klädindustrin fick jag tag i en kvinna i Borås som hjälpte mig att mönstersätta, storleksgradera, hitta produktion och låga minimum och allt sånt. Hon var designchef på JC och genom hennes mans fabriker började vi sy allt. Efter det började vi leka med tanken att vi även skulle göra t-shirts till tjejer.

- Så när Svea började göra tjejkläder så var det fortfarande ditt varumärke?
- Absolut. Vi ville ha det som något slags demokratiskt fenomen. Det skulle inte bara vara en grabbgrej, utan vara till för alla. Vi gjorde som sagt lite tjej-tshirts som var rätt roliga. Bland annat någon där det stod ”Klarinett i grupp”.

- Om jag nu ska gå händelserna i förväg här nu så… Det som händer här är att jag nu hamnar i en utåt sett osynlig, men för mig ganska påtaglig personlig kris. I och med att jag går in i den här väldigt arbetsamma och tunga perioden av mitt liv lämnar jag alltmer makt till andra att styra över mitt väl och ve. När jag crashar år 2000, eller hösten 99, så faller allting ifrån mig och jag förstår att jag har förlorat allt. Det gick så otroligt fort.

- Då kände jag att jag gjort bort mig på något vis och jag valde att fly verkligheten och gömde mig någonstans i ett skogsparti. Där satt jag och begrundade, slet mitt hår i förtvivlan och gjorde en plan för att komma tillbaka till livet.

- Innebar detta att du fråntogs alla rättigheter och åtaganden i Svea?
- När allting gick på arslet så föll det bara ifrån mig. Jag kommer inte ihåg så mycket tyvärr. Mycket av det har blivit berättat för mig. Hur Svea kom till minns jag ganska väl. Var vi satt och hade vår fika och hur roligt vi hade det när vi skulle lansera och bygga de här produkterna.

- Men idag har du inget alls med Svea att göra?
- Nej, ingenting annat än att det dyker upp ett sms varje julafton från Kiki som driver det idag.

- Hinner du annars ha någon koll på skateboardkulturen idag, inhemsk såväl som utländsk?
- Inte mer än det som kommer min väg via Facebook med länkar och vad det nu kan vara. Jag har inte så mycket kontakt med den världen, både på gott och på ont. Var jag än går idag så känner jag på något vis att min själs fostran är där. Yvigheten, spretigheten och bråkigheten som jag använder i mitt affärsliv idag är sprungen ur det där. Jag har skateboardkulturen att tacka för hela mitt liv, vilket jag är väldigt glad över. Även om jag kanske inte åker skateboard idag så är min nerv tonsatt av skateboardkulturen.

- Jag ser dock fenomen idag som jag inte känner mig så behaglig med. Till exempel skateboardgymnasier, gemensamma dräkter och den otroliga vikten av sponsorer och att kommersiellisera industrin. För mig var skateboardfenomenet en frälsning från det som skateboard är idag.

- Om du skulle ge dig in i skateboardvärlden igen, på vilken nivå skulle det vara?
- Jag skulle antagligen gå tillbaks och skapa ett fenomen i skateboardindustrin som återigen var ett horn i sidan på hela samhället. Att inte stryka det medhårs utan gick ut och provocerade igen, för det finns inte mycket provokation kvar.

- Tror du att detta skulle fungera idag på samma sätt som det fungerade 89 eller 90 när Steve Rocco kom med sitt?
- Bättre nu än för fem år sedan. Nu tror jag att det måste finnas någon ilska i folk som man kan samlas runt och skapa något positivt ur. Alla kan inte gått på de här samhällerliga tricken. Vi kan inte ha gått på den här bluffen allihop. Skateboardåkare är det intelligentaste folk jag vet, har högt i tak och är frisinnade. Om jag nu skulle göra en ny sån här resa som bråkar lite grann, så skulle jag inte ha 90% marknadsandel men de 14 man skulle ta hade varit grymt starka.

- Jag tror att jag skulle kunna hoppa av min karriär i modeindustrin och komma tillbaka till skateboardindustrin. Där skulle jag på något vis, under pseudonym i så fall, kunna bygga ett fenomen som skulle ta plats. Det är jag helt säker på.