Vinnare i Madisontävlingen

För några veckor sedan arrangerade vi en tävling här på Defekt där ni kunde vinna brädor från det svenska skateboardföretaget Madison. Många har undrat vad som egentligen försiggår här på redaktionen då utannonsering av resultaten uteblivit och det enda vi kan säga är förlåt och ursäkta. Nu har vi äntligen fått ändan ur vagnen och plockat ut tre värdiga vinnare ur den digra skörd av bidrag vi fick in. Var du måhända en av de lyckliga?

Innan vi går in på vinnarna tar vi en genomgång av frågorna som skulle besvaras.

I vilken stad, mestadels består av fiskare bor Henrik ”Bling” Svan?
Rätt svar: Göteborg

Simon Andersson har ett smeknamn som han är mer känd för. Vilket?
Rätt svar: Slomo

Vem är det senaste tillskottet på Madisons ständigt expanderande team?
Rätt svar: John Österlind

De tre lyckliga som kammar hem valfri bräda från Madison heter
Filip Sjövall, Pierre Bergh och Fredrik Forslind. Defekt gratulerar och låter meddela att brädorna är på väg. Vinnarnas motiveringar till varför just de skulle vinna en bräda från Madison hittar ni nedan.

Filip Sjövall, Halmstad

Efter att ha testat flertalet av brädmärkena ute på marknaden idag är det endast ett fåtal som har fallit mig i smaken. Men vad är egentligen en perfekt bräda? En omöjlig fråga att besvara då det varierar från person till person…
Min erfarenhet av svenska brädmärken har varit mycket bra och har haft ett par riktigt sköna.. eftersom jag skatat osvenskt hela sommaren känner jag att jag behöver få tillbaka lite av den svenska brädkänslan med en Madison bräda… Min jakt på en perfekt bräda fortsätter. Tack ska ni ha.

Pierre Bergh, Sundsvall

Det skulle vara nice att vinna en Madison, för här uppe i norrland finns det bara powell minilogo och shuvit brädor från stadium. Fatta fresh att komma till skate spotet med en bräda coolare än allas morsor då!

Fredrik Forslind, Järfälla

Jag minns fortfarande den dagen. Dagen då det slog slint och gick överstyr. Nu är det redan för sent och om sanningen ska fram tror jag inte att jag någonsin kan bli samma person som jag var innan igen. Ända sedan jag var liten fanns den där; driften. Trots att den då inte till fullo höll mig fast i sitt järngrepp var jag redan vid sex års ålder det av fritidsbarnen som hoppade högst från klätterställningen, flög längst på guppet i pulkabacken och slog mig fördärvad på cykeltävlingen. Då var jag fortfarande ovetande om det öde som väntade mig. Kicken som ännu inte tagit sig ett uttryck. Jag var tio år fyllda när jag tog mig min första tripp. En granne hade den gömd i förrådet och vi lät den bli en förlängd del av våra kroppar borta vid backen bakom huset. Känslan var obeskrivlig, jag svävade fram och trots att det slutade i en redig wipeout nere i diket visste jag att detta var något jag måste prova igen. Varje dag efter skolan lät ja
g ruset skölja över mig likt Listerin i munhålan. Jag ville veta allt om detta nya fenomen och hela kroppen sög åt sig som en svamp.

Jag var naiv, jo jag vet, men det är inte fallet som smärtar utan landningen och när man faller måste man ägna sig åt att falla. Snart gick det ut över mitt skolarbete. Doseringen ökade. Jag försummade läxorna, skolkade och när jag väl var i skolan besökte jag mestadels suspekta internetsidor som för tillfället stillade mitt behov. Jag bytte efterhand vänkrets, till likasinnade som förstod mig. Mina föräldrar blev oroliga och det dröjde inte länge förrän de blev medvetna om vad deras son höll på med. Jag kom ofta linkades hem med trasiga kläder, skrapsår och en tom men lycklig blick som sade allt. Mitt missbruk hade gått över i ett beroende och jag kunde inte stoppa det. ”– Jag kan sluta när jag vill” sa jag till mig själv, men varför skulle jag det? Åren flöt på. Jag hoppade av skolan och började jobba svart på en plywoodfabrik för att kunna finansiera mitt beroende. Dealern nere på hörnet hade alltid shyssta priser och jag häng
de där så ofta som möjligt och luktade på och testade prylarna. Det var ren hårdvara som gällde. ”Självständiga” grejer gav alltid ett skönare sväng för kroppen.

Jag föll allt djupare, började ”go wild in the streets” och de som stod i vägen fick se och smaka på en del ”gnarly” saker. Samhället motarbetade oss. Vi gavs inget utrymme i staden, inga parker tilläts oss och där vi en gång hängt byggde man om så att uppehälle omöjliggjordes. Vi sågs väl oftast på någons bakgård där vi hetsade varandra till att komma högre och högre, snabbare och häftigare. Allt som fanns var ruset. Jag var ofrånkomligt fast. Min förälskelse hade övergått i pur och äkta kärlek. En dag gick det så illa att jag hamnade på sjukhus, en överdos hade lett till brutna ben. Doktorn sade att ett fortsatt missbruk skulle kunna leda till min död. Jag sökte trösten i min bästa vän, och föll igen.

Nu är jag en bit över 20 och är ur en samhällelig synpunkt en tragisk figur. ”SKATEBOARD förstörde mitt liv” hävdades det av folk. Själv anser jag tvärtom, förnekelsen är en brukares räddning. Och jag lever som jag lär, ”junkiedeluxe-style”. Om nätterna glider jag hög runt på gatorna och för oväsen. Jag har sett Lakaifilmen 186 gånger, blir upphetsad vid synen av en säck cement, har ett enormt behov att studera arkitektur som andra bara trampar på, har alltid en ljusstump i fickan för att kunna bättra på vaxkvoten, osv. Och ska jag berätta en grej, jag har aldrig mått bättre!

Häromveckan fick jag reda på att ett visst lagförslag var på G som handlade om att legalisera fri tilldelning av brädor till oss brukare. Förhoppningen är att tillgången på fria brädor kommer att förhindra spridning av illegal brädimport från kina och minska övergången till inlines hos missbrukare. Vi får hoppas att detta förslag inte var helt ”Defekt” formulerat. Själv skulle jag älska att bli hög igen på en ”Madison Oskar Wennberg 8 tum.” Hoppas att förslaget går igenom för jag vet inte hur länge jag klarar mig utan. Skämt åsido, skateboard kommer alltid vara bättre än någon som helst drog! Alltid!